sandravictoria

Inatt somnade jag runt 00.30. Panik. Klockan skulle ringa 05.45 och jag låg och blundade och vände och vred på mig. Alla möjliga kaffesorter vimlade runt i huvet, vad är nu en flat white, hur gör man en long mac och hur mycket vatten tillsätts i en long black? Jisses vad huvet gick på högvarv, det är ett under att jag till sist somnade. Alla nya på stället gör samma sak, hivar i sig massor med kaffe för att det är så sjukt gott plus att man måste provsmaka sina verk, och det resulterar i att man sen ligger klarvaken på natten. Imorse var jag trött som en åsna, men efter lite kaffe på jobb var man som vanligt igen. Vi hade sååå mycket att göra idag, och en standardfråga när någon beställer baguetter och mackor är "Would you like it toasted?" och idag kom en kille som beställde något som jag inte riktigt hörde, chicken-nånting, och jag frågar sedvanligt "Would you like it toasted"? varpå han kollar konstigt på mig och säger nejtack, det är bra. Jag frågar en extra gång vad han skulle ha innan jag går för att hämta det. Chicken teryiaki...dvs ett paket med åtta bitars förbannad SUSHI!!! Jag frågade om han ville rosta sin sushi. Seriöst... Efter det fortsatte kön, och den hade inget slut i sikte...det gjorde inte saken bättre, utan desto mer jag tänkte på min rostade sushi desto mer började jag skratta. Ni vet, när man är i en sån situation när man absolut inte får skratta men bara inte kan hålla sig... Det är hemskt. Men fasen vilken bra dag jag haft idag! Nu blir det duschen och sen till Victoria Park, ser fram emot en trevlig kväll :)

Det har varit en bra dag. Eller nej. En bra eftermiddag. Ibland tänker jag för mycket och det ska jag sluta med... Är hög på kaffe, har experimenterat som en galning och man måste ju testa allt man gör. Blev serverad vaniljlatte, och vi hade ett gott skratt åt mina fräsningar över hur sött det var. Mitt jobb är fantastiskt - jag vill aldrig lämna! Mina fina kollegor gör allt så mycket roligare också, särskilt vissa... Lite mer tro på mig själv och lite mer jävlar anamma sen är det perfa. Det är lätt att tappa tron på sig själv i ett helt nytt land, nya rutiner, nytt jobb, nya vänner och framförallt ett helt nytt språk. Engelskan flyter på som aldrig förr, och jag som inte ens vågade ringa ett samtal innan...det är long gone nu, svenskan används mycket sällan, så att prata det låter helt sjukt nu... Att ha två jobb som är kundinriktade är en dröm - jag lär mig så oerhört mycket nytt!

Anyways, hade ett bra samtal imorse som fick mig till att inse en del nya saker, ser på resan på ett annat sätt nu och det är sköööönt! För er som inte vet - jag är totalt ensam (beroende på hur man ser det - har ingen "reskompis" längre) och jag hade aldrig trott att jag skulle fixa det själv, MEN. Varför skulle jag inte göra det? Jag har alltid skinn på näsan annars, så vad gör det annorlunda nu? Att slösa tid på något som är dåligt är det inte värt, särskilt eftersom jag är här under begränsad tid (eller?) och då är varje sekund värdefull. Jag hade till och med funderingar på att åka hem men FETGLÖM - hur ska jag kunna lämna alla fina människor här? Dags att börja vara ärlig mot sig själv nu. Jag tänker inte hänga ut någon här, därför går jag inte in på detaljer. Min blogg är inte till för att smutskasta andra, det är bara lågt och förbannat omoget, så vi lämnar det här.

SÅ. I fortsättningen kommer min blogg handla om positiva saker, dvs min resa på egen hand, själv, ensam svensk tjej. Om jag klarar det? Klart som fan jag gör!!! :)

Och en sak till. Tack till mina fina, älskade hjärtan, vänner och familj som är långt åt helvete härifrån men som ändå visar hur nära ni är - ni är guld värda och utan er...nej, puss på er!

Så har ännu ett dygn passerat. Jag hatar att tiden går så fort när man har kul. Slutade mitt Bobyjobb senare än vanligt, såklart när man har planer. Blev hämtad vid 22-tiden och i bilen fick jag höra följande: "Well...I was thinking to take you to IKEA tomorrow for breakfast, how does that sound?" REALLY? Jag tror mina ögon blev stora som fotbollar och leendet spred sig i hela huvet. Fan va nice! Jag blev överlycklig, och tackade jajaja! Vi åt Sticky date pudding och drack grogg och te (!), med två andra, en mycket trevlig ikväll. Imorse ringde klockan 08.00 och jag var trött som fan. Somnade alldeles för sent, men när jag insåg att IKEA väntade på mig så kastade jag mig in i duschen. När vi kom fram var det frukostdags, och innan jag visste ordet av det hade jag både äpplekaka och dammsugare på brickan, och med ett stort leende på läpparna. "Are you excited?" fick jag höra 15 gånger, jag tror det syntes på mig ;) Slutligen vid kassan hade jag ett berg av mat, och jag tittade ner och virrade på huvudet. Hur fan ska jag orka detta? Jag var mätt fram till 21-tiden ikväll, helt sjukt. Vi spenderade fyra timmar där inne och jag var helt salig. Vi lärde varandra både svenska och engelska ord och jag dog av garv! Att höra en Australienare prata svenska är SÅ JÄVLA ROLIGT! Vid kassorna såg jag food market och var tvungen att kolla. "Kolla". Vi provsmakade glögg och pepparkakor, och stolt berättade jag om Sveriges traditioner och jag blev lärd en massa nya saker om det härliga landet Oz. Jag fick syn på köttbullar, gott och blandat och flädermarmelad, hej och tack ni följer med mig hem! Efter det var det bilfärd hem, och jag skulle visa gott och blandat godiset, dvs salt lakrits eftersom det inte finns här. Jag har aldrig sett någons ansiktsuttryck förvridas så mycket, jag vek mig dubbel av garv! "Uhm...it's a little bit salty, do you have some water...?" Kan inte påstå att det blev uppskattat men ballerinakexen var en höjdare ;) I bilen på vägen hem fick jag också höra en sjuk sak. Här i Australien har dom en ny lag, som innebär att om du kör och burnar och "leker" och racar med din bil för mycket så får polisen ta bilen och köra och skrota den. Samtidigt ska ägaren (boven) stå bredvid och säga vad han tycker och tänker om saken och ifall det var värt det. Hur sjukt är inte det? Trodde först inte det var på allvar, något för Sverige kanske? :)

Åh vilken härlig känsla när veckan har blivit fredag. Vakna 7.30, fixade frukost och satte igång med städ och tvätt. 4 timmar senare är jag klar, rummet skiner som aldrig förr! Möblerade om och satte upp lite ljus och annat, och det blev riktigt mysigt. Känns som mitt rum nu, speciellt efter att jag hittade massa kvarlämnat skit och mög som åkte i soporna. Rensat, städat och fint - det gillar jag!

Ska alldeles strax slänga mig i duschen och göra mig klar för allt som är på g. Kommer bli en lovely helg detta, Bobyjobb, tårta&kaffe, filmkväll och sen ska jag för första gången i mitt liv surfa... Jay vet inte vad han gett sig in på, det är en sak som är säker ;) Nåja, ha en underbar helg alla!

Idag var det exakt en vecka sen jag började på mitt nya jobb. Och för en vecka sen var jag långt ifrån såhär lycklig. Jag tror så enormt på ödet, allt händer av en anledning, och det finns förklaringar i all oändlighet bakom saker som sker. Denna veckan har varit fantastisk, som alla säkert förstår efter mina lyckoinlägg, och det är väl ödet som bestämt sig för att det ska va så. Jag skulle börja på ett cafe på Curtin som heter Veggie Patch, men i sista sekund dök där aldrig upp en nyanställd tjej till cafe Angazi en morgon, och då fick jag hennes plats. VILKEN JÄVLA TUR. Och sen fick jag höra att teamledaren hade sagt att han ville att dom skulle anställa en söt tjej, haha. Så, tänk om jag hamnat på Veggie Patch och inte på Angazi. Huuuh jag får rysningar bara av tanken, hur hade mitt liv sett ut just nu? Usch och fy vad trist, ännu en helg instängd i huset... Förra helgen var början på mitt nya liv, den där fantastiska kvällen när allt bara hände :) Nu är det snart ny helg och imorgon på min fridag måste jag till Garden City igen. Måste ha kläder till helgen, och nya skor till den 9:e mars och örhängen och ny väska... Jobbar hos Boby imorgon, men antagligen bara ett par timmar. Blir hämtad (åh vilken lyx) och sedan diskuterades det fest, men efter en hård gårdag fick jag förslaget (detta kommer alltså ske runt 22-tiden, en fredagkväll) att gå ut nånstans i stan och äta tårta och dricka kaffe. Haha, jag dog lite av garv, har nog aldrig spenderat en fredagkväll med att äta kaka sådär, men det ska bli väldigt intressant... Att ha människor runtomkring en som är omtänksamma, vänliga och säger "Jag ska få dig glad, jag lovar" och sedan lägger ner tid på att det ska bli så - det är lycka det!


Nedan - ja, jag ÄR väldigt lättroad :)

Fy fan vad trött jag är. Men anyway, vi börjar med tisdagen. Jag var på baristautbildning, sjukt kul! Att göra kaffe är ju en hel vetenskap... Efter utbildningen fråga Jay om jag ville med och snorkla igen, en 40-gradig varm dag igen så jag tackade gladeligen ja. Han tog mig till ett nytt ställe som han lovat, så sjukt häftigt!!! Han fångade två stora bläckfiskar, och jag var mäkta imponerad. Dom slingrade sig runt hans armar och sög sig fast men han klarade det galant. Jag hade nog fått panik, men han är som sjöjungfrun fast i manlig version :) Hade roligt som fan, oh efter två timmars snorkling kollade jag upp ovanför ytan och såg solnedgången, helt fantastiskt! Efter det var vi bara ute och körde, och jag skrattar som en dåre åt hans jäkla skämt, det är en sjukt störd kille. Kom hem på tok för sent, och försökte få ett par timmars sömn innan det var dags för nästa äventyr... Hade frågat Boby om jag fick gå en halvtimme tidigare på onsdagen men då ringde han mig och sa "Äh, ta hela kvällen ledigt, det behöver du" Sjukt snällt, och tur var väl det. Slutade jobb vid 16.30 och sen åkte vi till Cams hus och gjorde oss klara. Hade packning med mig så vi skulle slippa köra omvägen till Melville för att hämta det. På väg hem pratar vi och jag förstår att det är en rejäl jäkla fest som skulle vara på Tav som det kallas. "So did you bring your passport this time?" (Jag glömde det sist vi var ute, och då kommer man inte in på uteställena) Faaaan, nej, jag trodde inte det var värsta festen så passet låg hemma. Fick skjuts hem, sjukt snällt, och sen åkte vi direkt till Campus där festen var. JÄVLAR. Varje onsdag har dom detta, och det var helt sjukt. Dom hade en stor enorm scen med stort dansgolv, lampor, världens största högtalare och allt möjligt coolt. Det påminde om stora scenen på Malmöfestivalen typ. Där stod iaf en DJ och rockade loss, och han spelade riktigt bra musik. Vi drack två kannor med cider, tillräckligt eftersom vi båda bara ätit lunch under dagen... Puuh. Nåja, lite halvlulliga var allt vi uppnådde, vi skulle trots allt jobba dagen efter.

SÅ. Idag. Jag mådde sådär bra :) Var sjukt trött, jobbade från 10.30-15.00 men det kändes som en evighet! Det bästa är att man får äta vad man vill från caféet, gött när man är bakis kan jag säga... Smoothies och latte har varit mitt sätt att hålla mig vaken :)

Nu ska jag röja på rummet och sen blir det sängdags, jisses vad igårkväll tog hårt på mig...

Härliga tider!
Igår var jag ledig, och efter ytterligare en mer eller mindre sömnlös natt vaknade jag vid 06.15, spännande! Kunde inte somna om, så det var bara att gilla läget och gå upp. Åkte till hårfrisören och jisses vad jag blev bortskämd "Would you like some head and shoulder massage before I start?" JADÅ! Riktigt skönt efter helgens hårda pass. Efter det fixade han min utväxt, nu ser jag äntligen normal ut igen, och håret blev riktigt riktigt grymt! Han är lärling så lite orolig var jag i början... Men 20 dollar (150 kr) är JÄVLIGT billigt, och att det tog lite längre tid än vanligt kan jag leva med :) Kom hem vid 16-tiden och åt snabbt som fan, sen tog jag tåget till Wellard där Jay väntade på mig, han hade sagt att han skulle ta mig till havet för att snorkla i solnedgången och efter en 40-gradig varm dag tackar man verkligen inte nej till det. Åkte till Mangles Bay, ett sjukt mysigt ställe, på med simfötter, våtdräkt och cyklop och sen ut. Vattnet var lite grumligt men fick ändå se en hel del fiskar, maneter och även ett antal krabbor som Jay fångade med sin harpun (jag skojar inte). I bilen sa han "Well, make absolutely sure that you will swim after me, or else you might get a harpoon in your leg or something!" Hahaha sa jag då, du är kul du. Men han menade allvar, när vi hoppade av bilen stod han redo för att fånga kvällens middag, med ett leende på läpparna och en harpun i näven! Riktigt intressant, dock var krabborna för små för att äta så vi (han) släppte tillbaka dom igen. När vi stod vid bilen sprang han iväg mot vattnet, come quick skrek han och pekade mot vattenbrynet. Där simmade en ENORM stingrocka, så jävla coolt! Den ger efter sig ett sjukt coolt utseende i havet, det liksom skakar eller hur man ska förklara, en upplevelse! Efter det körde vi runt till motsatta sidan av Mangles Bay där vi såg solnedgången, fantastiskt vackert! Nästa gång skulle han visa mig ett annat snorkelställe med mer att se, kommer bli awesome :) Hade en fantastisk dag och kväll, så bra att jag somnade på kudden direkt och sov som en stock HELA natten... Skönt! Känns som att resan mer eller mindre börjat nu, det är nu jag ser till att ha roligt varje dag och jag stormtrivs! Det är just såhär jag vill ha det, umgås med folk man trivs med och hitta på saker. Imorgon spelar Aston Shuffle på Uni, och det ska tydligen vara nån stor fest, gissa om jag kommer vara där... ;) Jobbar på torsdagen men som barista har du alltid tillgång till sjukt gott kaffe plus att jag jobbar med världens bästa människor så det ska nog lösa sig. Whatever, som mottot här lyder :)

40 grader varmt - måste göra något åt detta nu, adjö!

Måndag. Ljuvliga underbara fina lediga måndag.

I fredags kände jag hur allt plötsligt tog en rejäl jäkla vändning, har aldrig känt det så tydligt innan, nästan läskigt. Hursom, ny vecka, nya möjligheter :) På onsdag verkar det bli festligheter på jobb, ser fram emot det! Och idag ska jag äntligen få håret fixat, me like! Sömnproblem har jag också, insomnia utan dess like, men men...man kan ju inte få riktigt allt i världen...är sjukt lycklig över hur allt bara har fallit på plats nu, trodde inte det skulle ske, men jodå. När pusslet blivit lagt och man kan se bilden, det är såhär jag vill ha min resa, detta vill jag uppnå, och med dessa människor omkring mig trivs jag... Jag är supernöjd! This time is mine...

Puss på er!

JISSES vilken kväll! Helt helt sjukt. Som sagt så har jag sovit ungefär 2-3 timmar natten mellan fredag och lördag, så jag var ganska trött. Inte direkt bakis, utan bara helt sjukt utmattad, men eftersom jag är trogen mitt Bobyjobb så infann jag mig såklart 17.30 i köket. Fy FAN vad jag mådde dåligt. Nåväl, det var bara att gilla läget och hålla leendet på läpparna. Gästerna började så smått trilla in, sen lite till, lite mer och sen VÄLLDE dom in. Köerna var enorma, kvällens orkester spelade för fullt, tallrikar med mat till höger och vänster, och växelkassan tog slut femton gånger. I dessa lägena gäller det att inte få panik, och på något sätt får jag inte det heller. Stresstålig kvinna det här ;) Nåja, jag stod i kassan hur länge som helst, högen av lapparna med matbeställningar var ENORM. Vi fick till och med stänga ner beställningsavdelningen, så enormt blev det. 160 gäster, etthundrasextio ätande jävla (förlåt) gäster. Det är helt galet många! Men vi kämpade på, alla med glada miner, och det kan ha varit det grymmaste samarbetet någonsin. Helt underbart! Får väl inte glömma att tillägga, jag är ju dock lite klumpig ibland, och har väntat på detta ögonblick när det säger PANG, eller KRAS och alla tallrikar går i golvet i tusen miljoner bitar. Detta skedde idag! Såklart. Men inte framför gästerna (tack du kära gud för allt du ger mig) dock. Äh, med 160 tallrikar får man räkna med lite spill ;) Imorgon har Boby gett mig förtroendet att öppna själv och ta hand om stället innan han kommer, så jag har både nycklar och växelpengar, snacka om att lita på en!

Nåväl, klockan är 00.57, jag är trött som en häst men kan inte sluta le. Igår blev jag dessutom lovad att få se kängurur också - äntligen! Känns som helt nya dörrar öppnats för mig, så nu ska jag bara samla mod för att handlöst kasta mig in...eller? :)

Godnatt alla fina där hemma!

Så. Lördag idag, mycket som hänt sen i onsdags känns det som. Hade min första dag på Curtin University i torsdags, jisses vilket ställe, helt underbart! Jobbar i ett café med världens bästa gäng, alla i min ålder, både tjejer och killar. Fick lära mig kassasystemet på ungefär 2 minuter, sen var det dags att ta emot kunder. Panik! Som tur var fanns där alltid någon bredvid som såg till att det blev rätt. Längtar tills tisdag då det är dags igen :) Emellan har jag mitt fantastiska Bobyjobb som det numera blir kallat. Igår var väldigt väldigt lugnt, så jag fick sluta tidigare. Väl hemma vid 22-tiden blev det hastigt och lustigt bestämt att jag skulle ut med mina nya kollegor från jobb. Sjukt kul, ångrar det inte en sekund även om jag idag har sovit på tok för lite för att klara av att servera på "fancy dress karneval" som är temat för kvällen. Nåja, jag hoppas verkligen inte jag tappar något, det skulle vara sååå jag en dag som denna! Imorgon är det snorkling som gäller, och på måndag ska jag äntligen få håret fixat (Nathalie, det är nervöst att inte ha mitt hår i dina händer längre...) Dags för lite smink och hårfix innan Boby!

Puss!

Var hårmodell igår, sjukt kul! En kille hade annonserat på gumtree och jag tänkte whynot. Han behövde någon att göra en brudhåruppsättning på, så kärt när det var alla hjärtans dag och allt. Klart man ställer upp! :) Skulle på bio igår också och biljetterna var bokade och betalda, och efter en lång och tröttsam dag skulle det bli skönt som fasen att sätta sig i en biofåtölj. Åkte till Garden City i Booragoon men vår bokning fanns inte, konstigt tyckte vi. Pratar med kassapersonalen och dom konstaterar efter att jag sagt ååååhnej, så är det inte (såklart) att vi bokat i Fremantle, men nu befann oss i Booragoon. GÖTT! Det var bara att åka hem igen och gilla läget. Jag hatade läget. Men ändå.

Fick ett mail idag från managern på Curtin University där hon skrev "It was great to meet with you in our interview and I am confident that you will be a great addition to the Guild Family!" Så sött! Ska bli spännande som bara den, första passet är imorgon 09.45, och jag hoppas jag klarar mig utan större skandaler :) Nu: Bobyjobb!

Jag hatar dagar som inte är "mina" dagar. Det är så jävla trist, och igår var en sån dag. Vi tog bussen vid halvtvå för att storhandla, och vi hade valt att åka in till Freo (ungefär som från Lund till Malmö) för att handla på något som heter IGA, uttalat låter det som ICA på grov skånska, så fult. Efter typ en timme är vi framme och går in i affären. IGA ska vara billigt, men njäe. Vi yrar runt och hittar hälften av alla varor vi ska ha, och med en kundkorg fylld kommer vi på att vi inte vill handla där längre. Köttet var inget vidare och det var en allmänt äcklig affär, så vi packar upp korgen igen, går en bra bit med skoskav och solsken, och vid fyratiden är vi framme vid vårt älskade Coles. Förlåt för att jag var otrogen fina affär, gräset är inte grönare på andra sidan! Vi fick stresshandla och en minut innan stängningsdags stod vi i kassan. Hem igen, med 8-9 tunga påsar, och sen direkt på matlagningen. Vi var hungriga som fasen, och vi hade köpt cevapcici som vi skulle ha till tomatröra och pasta. Efter en bra stunds slavande vid spisen satte vi oss äntligen ner och skulle avnjuta en underbar middag...det smakade APA. Riktigt vidrigt, så äckligt så det inte gick att äta. Smaken på köttet var som lever och konsistensen var som frigolit, det var hemskt. Nåväl, under tiden maten var på spisen hade jag gjort Sticky date pudding i Pams varmluftsugn, så jag hade ännu inte gett upp hoppet på den. Jag går ut i köket för att hämta den...och då känner jag den ljuva doften av bränd kaka. Härligt! Tomas (så fin, alltid lika positiv) tyckte att den såg jättegod ut ändå, och det säkert inte var någon fara att äta den. Tillsammans skrapade vi av det svarta och den blev helt okej ändå. Att tillägga är att jag aldrig bränt en kaka förr. Vi försökte hålla hoppet uppe, och eftersom vi sällan kollar på film hade vi bestämt att vi skulle göra det. Precis när vi satt oss tillrätta kommer Pam. "Asså..ska ni kolla på film? Det finns ett tv-program jag vill se." Men för i helvete. Tomas frågade (ja, han hade en baktanke) ifall vi kunde fixa en tv till vårt eget rum, och illa kvickt fick vi ha TVn för oss själva. Vi sätter igång Hitch och efter 30 minuter av filmen börjar den hoppa lite i handlingen av sig själv. Vi såg alltså början och slutet av filmen, mem skitsamma, vem bryr sig om mitten liksom?

Nä, bättre var det idag. Hade en anställningsintervju som cafe staff på Curtin University, ett stort jäkla Campus här i Perth, men hade inte för stora förhoppningar eftersom de två senaste intervjuerna inte ringt tillbaka (allt sker av en anledning, det är jag stensäker på) så jag tog det med en nypa salt. Sent kom jag också eftersom skitbussarna aldrig är i tid. Jobbet innebär att jobba i ett cafe, stå i kassan och fixa mat på universitetet, måndag till fredag, 9.30 till ungefär 16.30 varje dag med möjlighet till extra timmar om man vill. Lönen är bra, 20,71 dollar i timmen vilket innebär 155 svenska kronor. Under intervjuns gång var jag säker på att "Vi ringer dig i veckan" skulle komma, men jag fick lyssna två gånger för att höra henne säga "Redan i telefon visste vi att vi ville ha dig, du är så bubbly och perfekt för detta och du kan få börja på torsdag om du vill!" VAAA. Jag tänkte att jag måste hört fel, men nä. Så nu sitter jag här, vet inte riktigt vad som hänt, men jag är jävligt glad ändå!!! :) Och det bästa är - hon fixar mitt schema så jag kan få ha kvar mitt älskade Bobyjobb också. HÄRLIGT HÄRLIGT!!! :)

Mycket nöjd fluffig dam på bilden :)

Igår stundade ännu en kväll med Boby. Det ni! ;) När jag anlände på plats satt där en ny tjej och glodde på en stol i köket. Jaha tänkte jag, detta är min ersättare som ska göra kaffe eftersom inte jag är kapabel till det. Jag ställde mig och skalade potatis och tjejen som hette Sonja råglodde. Va fan, ska du bara sitta där och glo tänkte jag, och då kom Boby och skakade hand med henne. Fan, hon ÄR verkligen ny. Men - om jag ska få kicken, varför tar han in mig ikväll då? Det blev lite förvirrat i mitt huvud tills det plingade i kassahörnan och en kund behövde hjälp. "Öööh Sandra, it's for you" pep Sonja fram, och jag blev glad. Yes, det är mina kunder och jag har kvar min kassaposition. Och min servitrisposition. Och min kaffegörarposition (vilket jag gärna blir av med eftersom jag nu jobbat tre pass och maskinen kokat över ungefär 8 gånger). Sonja var tydligen en extrahjälp. Som inte var lika grym som jag, så hon blev hemskickad tidigare. Och jag, jag fick vara kvar och njuta av varenda sekund. Jag fullkomligt ÄLSKAR det! Igår hade vi 50 gäster i buffén, 14 gäster i ett och samma sällskap och resterande var vanliga strögäster liksom (vad fan är en strögäst?) Jag har aldrig varit igång lika mycket överallt som igår, det var så enormt mycket att hålla koll på, och jag hade fan stenkoll och jag älskade varje sekund av mitt arbetspass! Det är så jävla roligt! Jag var helt uppe i varv igår vid 23-tiden när jag skulle cykla hem, så jag glömde ringa Tomas för att be honom möta mig. (jag är sååå mörkrädd i stan på kvällarna) Nåväl, jag cyklade på i mörkret och en bra bit fram på vägen ser jag nån jävel som kommer cyklande mitt på vägen, rakt emot mig. Andas nu, tänkte jag och cyklade på. Hjärtat började bulta hårdare och hårdare när jag ser hur personen kommer närmre, mer över mot min sida. Vi möts mitt i mörkret, och min fasansfulla fantasi är att när personen cyklat förbi, ska vända sig om och cykla efter, kanske för att råna mig eller ännu värre, mörda mig. Jamen va fan, ni vet hur mycket skit som händer nuförtiden. Hursomhelst, personen visslar på mig när han cyklar förbi och då får jag full fart på pedalerna, tjohej vad fort det gick, och lite diskret vänder jag mig om och ser i ögonvrån hur personen har vänt om, och nu cyklar emot mig. Nu dööööööör jag tänkte jag, hjärtat gick i 190 och svetten rann, samtidigt som jag men ena handen försökte öppna dragkedjan till väskan, rota runt för att leta upp mobilen och sen slå numret till Tomas. Jag vände mig om en gång till, denna gången ordentligt, och jodå, mycket riktigt var personen efter mig. NEJ jag är för UNG för detta, och då hör jag personen vissla igen. Signalerna hördes långsamt i luren och gråten var farligt nära samtidigt som jag cyklade i samma tillåtna hastighet som på en motorväg. Jag hade fullständig panik. Tomas svarar och flåsar "Deehheeht ääähhr jhaaahhg, staahhaaanna!!" För helvete. Jag stannade, släppte cykeln och benen vek sig. Jag tror aldrig jag varit så rädd. Någonsin. Men det slutade bra, som tur är, och jag har nog aldrig blivit så glad över att få se Tomas :)

Idag var det Bobyjob igen. Sonja dök aldrig upp, och jag vet inte varför. Det var lugnare idag, dock inte lugnt, men jag var lika lycklig för det. Ett tillfälle gick jag förbi Boby och han utbrast på sin indiskengelska "Oooh whått häppend Sandra, yo smaijling så match?" Jadu Boby din lilla filur, här går jag och ler för mig själv, för vet du, jag tror jag har fallit pladask för mitt jobb. Varför vet jag inte, jag bara vet ATT det är så. Jag lär mig mer och mer, och idag har jag lärt mig något alldeles nytt om tårtor. En normalstor Bobytårta är 14 bitar. Jag fick i uppgift att skära den (märk väl, ej specificerat i hur många bitar) och sedan la jag den i kylutrymmet vid kundhörnan. Jag serverade en del kunder, en dyr kaka dessutom ($4 för en bit, ca 30 kronor). Efter ett tag kommer Boby och tittar på min tårta, kliar sig i pannan och säger "Oooh Sandra, you will mejk mii a lot of good manni witt this cejk, but is no good får castumer!" Vadådå, tänkte jag, detta är ju perfa! Då säger Boby att det ska vara 14 bitar. Etta, fyra. Jag råkade skära tvåa, fyra. Jamen vadå. 14 eller 24 liksom, visst var bitarna små men, ja..ska dom inte vara det? Munsbitar liksom. Boby frågade hur många kunder jag serverat med denna tårtan, och jag svarade, kanske med en aning underdrift "typ tre, kanske fyra". Boby fick ett nytt kli-anfall i pannan. "Ååååååooh my godness". ÅhnejsnällaBobyhataintemignu. Hundögon, do your work! Det funkade. Vi fick istället "lappa" ihop två bitar varenda gång en kund skulle ha tårta, men vad gör det - allt går att lösa med lite fantasi...

Idag fick jag också lära mig att "Gå och ändra skylten från stängt till öppet" inte alltid är så lätt som det låter. Ute vid vägen finns en stor plåtskylt med två sidor där det stod "Closed" på. Boby ville att jag skulle göra så att kunderna såg att det var öppet. Översatt till Sandra(blondin)svenska blir det: Ta in skylten. Skyltjävlen var fastkilad i nåt rör ute vid vägen, och jag lirkar och bänder och sliter och har mig tills jag till sist får av den från röret. Jisses vilket tungt fanskap, men envis som jag är ger jag inte upp. Okej, ett rejält tag om skylten och så kilar jag raskt emot ingången, med ett stort leende på läpparna (jag gillar som sagt mitt jobb). Halvvägs framme kommer Boby emot mig, viftandes "Oh no, jo dånt häv to tejk in, liiv it aotsajd" Okej, fan va nice, han måste mena att jag kan "gömma" den här bakom muren, så att kunderna inte ser stängt-skylten från vägen. Lite halvt osmidigt (den var TUNG) lägger jag ner den på högkant på marken, perfekt gömd bakom muren. Sådärja, klappat och klart hulken, tänkte jag tills jag såg Boby närma sig. Vad fan är det nu då... "Nå nå, jo ånli do lajk this..." och Boby visade. Svisch svisch så hade skylten ändrat ord från "Closed" till "Open". Boby hade inte trollat. Han hade tagit av magnetremsan med ordet closed, som i sin tur täckte ordet open. Jag pallar inte med mig själv ibland...men tydligen gör Boby det, och efter ikväll gav han gav mig ett restaurangjobb, varje onsdag, fredag, lördag och söndag framöver ;)

Nedan - min nya kärlek, Sticky date pudding med karamellsås, sååå gott!

Som jag sa innan, ikväll var det dags att jobba som kitchen hand. I min fantasivärld innebär det ungefär detta: 1) Diska, diska, diska
2) Hacka lök
3) Städa
4) Diska
Noll och ingen kontakt med kunder alltså. Fair enough, jag klädde på mig beiga shorts och ett svart linne, eftersom här är 37 grader varmt idag. På fötterna blev det strumpor och löparskor, eftersom det är det enda jag för tillfället har som inte skapar vattenblåsor lika stora som meloner. Nåväl. Jag ville va i tid, och anlände en kvart innan för att hinna lära känna köket och sådär. Det visade sig vara onödigt för Boby var ändå en kvart försenad. Stressad som fan springer Boby in, och visar mig kassan. På indisk-skitdålig-engelska frågar han: "Have you ever used anything like this before?" Öhhh, NÄ? Och det ska jag väl inte göra ikväll heller? Eller...? Jodå. Jag ska stå i kassan. Och ta emot dollar. Och ge rätt växel tillbaka, dvs rätt mynt. Och jag som fortfarande sträcker ut min hand full av olika mynt till kassörskan i affären och låter henne ta det som stämmer. FAN med, lär dig alla mynten snabbt snabbt snabbt... "Tryck här, ge dom siffran, skriv upp numret, sätt lappen här, skriv där, tryck där igen och..." JAHA Boby, nu förstår jag. Thanks. Paniken steg igen, åh du godaste gud må du hjälpa mig ur denna situation. Just det, sa Boby, här är menyn, gå igenom den ordentligt! Hahaha. Skjut mig. Jag fick ungefär tre sekunder på mig, sen berättade han att jag skulle laga kaffe också. Yes, äntligen något jag kan, tänkte jag och kände igen den stora kaffekokaren från jobb hemma. "Vet du hur den funkar?" Åååhja, tänkte jag. Nemas problemas min käre indier, detta fixar jag! I med 2 liter vatten (ja, det var en stor kaffekokare) och sedan bönor. Hmm, kaffemått, var är det? Okej, det fanns inget, ta teskeden istället. Okej, hur många teskedar till två liter vatten? Jag är van vid tolv koppar vatten, och ungefär lika många mått kaffe. Nåja, i med bönorna och hoppas på att det blir bra. Efter fem minuter händer det som inte får hända. Svenskjävlen kan inte koka kaffe tydligen, för när jag vänder mig om sprutar det både bönor och vatten från kokaren, och det slutar inte. Faaaan! Boby stod med ryggen emot och så diskret jag bara kunde (hur är man diskret med en kaffekokare som beter sig som en aktiv vulkan?) torkade jag med alla servetter jag hittade. Då kom Boby. "Hehe, what happened with coffeemaker?" Ja, inte fan vet jag, men detta är inte normalt, jag vet inte vad jag gjort för fel. Nähä sa han, jag vet inte heller riktigt hur den funkar. Du kan få rulla in bestick i servetter istället. Jotack, det var ju omtänksamt, det kan ju iallafall inte gå fel. Jag tror jag rullade 250 knivar och gafflar i lika många servetter. DET är jag grym på! Mitt i rullningen kallar Boby på mig, "You have a customer!" Ååååhnej jag vill INTE! Jag hade inte brytt mig hälften så mycket om det var i Sverige, men nu... "Hi, how are you, can I help you?" Jodå, Wienerscnitzel, 19,95 dollar, knapp knapp på kassan, 5 cent tillbaks, här får du din siffra och Boby, här kommer lappen! Yes, jag klarade det! Andas andas, såja, jag är grym! Efter några kunder som beställt mat slog det mig...vem är egentligen servitris här? Inte kan det väl vara...? Åhnej, för fan, såklart inte. Det måste vara någon annan. Som jag inte sett röken av än. Hon kommer nog sna... "Sandra, table number five is ready!" VA? SKÄMTAR DU? Åh herre min gud, när jag ville ha hjälp innan så menade jag inte det, jag behöver istället din hjälp nu nu nu! Jag tog tallriken och gick. Okej, bord 5. Jättelätt. Så lätt att jag fick komma tillbaka och fråga vem fan som ska ha Wienerschnitzel för det finns ingen med en skylt som säger nummer 5. Det finns inga gäster alls. Jag går in igen och känner mig som en idiot. Sorry, gästen finns inte, han ångrade sig och gick. Dessutom hade han inte kunnat äta ändå för jag glömde bestick. Bobys snälla fru följde med mig och det visade sig att gästerna kan sitta på femton olika ställen, små gömda rum typ, där alla har stängd dörr eller fördragna gardiner. Till slut hittade jag mitt fina nummer fem. Här, serverad från höger sida, besticken framme och enjoy your meal och tack och hej. Jag klarade det. Igen. Kvällen flöt på bra, så bra att Boby vill ha mig på fredag igen. Då har vi 50 ätande. Det klarar jag...eller hur? :)

I måndags fick jag ett svar från en arbetsgivare. På svenska. Han hette Birger och förklarade att jag tyvärr inte fått jobbet hos honom men att jag skulle försöka hos en Evan på Kakulas Brothers inne i city. Birger skrev också att jag skulle överdriva mitt cv (ännu mer än vad jag redan gjort) för att det är just så Australiensare gör. Han skrev att dom till och med kan hitta på jobb som dom aldrig ens har jobbat med. Nåja, jag åkte in till stan och klev in i affären, en riktigt mysig gammeldags affär med massa kryddor, snacks, pasta, ost och nötter i lösvikt. Jag hittade Evan och förklarade att Birger (uttala det på engelska.... "Bööhrger" - hamburgare?) hade skickat mig och att jag sökte jobbet som shop assistant. Efter en stående intervju varav hälften skedde på svenska (älska att han talar mitt språk, om än lite knaggligt) så blev det bestämt att jag skylle provjobba två timmar dagen efter. Så, igår åkte jag dit igen, jobbade röven av mig i två timmar och FYRTIO minuter (ingen sa att jag skulle sluta) och sen var det klart. Evan sa att jag var duktig och att han skulle återkomma i veckan, eftersom där famns en del som hade sökt. Men återigen. Vad är det med Australien och gå bredvid? Jag fick gå med en tjej som sprang igenom hela butiken, visade lagret på två sekunder, rabblade en massa info och sen förväntar hon sig att jag ska kunna allt, och lämnar mig ensam bland hyllorna. Vänta nu lite - VAD SA DU NU? Nåväl, det var bara att bita igen och se glad ut. Det var rörigare än fan där ute, och jag hittade inte riktigt vad jag skulle MEN jag gjorde mitt bästa så nu får vi se.
Ringde förresten Boby i torsdags och frågade hur det gick med den där intervjun som jag hade som kitchen hand. Han skulle ringa mig men det gjorde han inte, och sånt gillar inte jag... Hans förklaring var att han inte hade haft så mycket att göra, men att han skulle höra av sig om det blev aktuellt. Hejdå kitchen hand jobb tänkte jag, men icke... I måndags ringde käre Boby mig och sa att han ville ha hjälp på onsdag. Så, ikväll 17.30-21.30 ska jag jobba som kitchen hand för första gången i mitt liv ;)

Nedan: Tacokväll, hur ljuvligt var inte det? :)

Jisses, jag går runt i strumpor, mysbyxor, tshirt och hoodie och jag fryser! Sista dagarna har varit riktigt kalla, och jag skäms lite när jag säger att med kallt menar jag 24 grader. Jag har vant mig lite vid 35-40 gradig värme och när det sjunker ner ungefär 15 grader blir det köldchock. Jag vet att ni där hemma har typ -15 grader, men ja. Jag fryser helt enkelt och tanken på hur jag ska ställa om mig till Sverigeväder när jag kommer hem skrämmer mig lite. Nåväl, det ska bli 35 grader igen på tisdag så jag hoppas på överlevnad :)
Hade två jobbintervjuer i fredags, en som städerska och en som care taker på ett boende, och det sistnämnda var helt sjukt. Där finns gamlingar som betalar för något som kallas extra service vilket innebär att dom får vin till maten, har eget porslin och måste bli tilltalade på ett visst sätt. Helt sjukt! Managern berättade att det var på grund av dom som hela St Ives stället var så flott, och det var det verkligen. Det påminde om ett hotell, och hela området påminde om en idyllisk liten fantasivärld. Nåja, vi får se hur det går i veckan.
Nu ska jag gå ut och känna på vädret och hoppas på att jag inte fryser till is ;)

Se nedan, det är inte bara jag som fryser... ;)

Nu är jag fri som en fågel igen, tack och hej S&A, vi ses aldrig ALDRIG mer igen! Det har varit en lång och jäkllig dag, antagligen för att jag vet om att det är sista dagen, man har liksom ingen energi. Skönt också att slippa pendla med 15 olika tåg och bussar för att komma till jobb, även om jag gillar deras kommunala transporter. På bussarna till exempel, är alla sååå trevliga mot busschauffören och visar stor respekt, alla hälsar och när dom hoppar av ropar dom "Tack så mycket herrn!" Sjukt. Tänkt om vi haft det så i Sverige! Dessutom, efter klockan sju på kvällen kan man be busschauffören att stanna var man vill längs routen han kör. Hur bra är inte det? Och tågen, dom har gratiståg 02.15 och 04.00 varje helg, för alla som varit ute festat typ. Det är ju perfekt! Kom igen Sverige, haka på! Nu är det hög tid för pizza och vin, det är jag väl värd efter en hemsk vecka...

Just det. Man måste "haila" på bussen också för att den ska stanna... :)

Jag har sagt upp mig. För första gången i mitt liv typ. Det är ett jävla intrigerställe utan dess like! Det sjuka är att jag trodde bara det var kärringar som sysslade med sånt, men icke. Det finns en kille, Dave, som jag jobbar med. Vi är dom som tvättar bilarna liksom. Cheferna (Sam som är huvudchef och äger stället, och Rob&Alan som är underchefer typ) mobbar Dave TOTALT. Det är riktigt jävla vidrigt att se vad dom sysslar med, och Dave är den av alla som jobbar hårdast och effektivast av alla. Han gör ett för jävla bra jobb helt enkelt. När han råkar stå still i en halv minut står Sam där. "Hey, are you working Dave???" Kom igen för fan! Killen har tvättat bilar ut och invändigt i 3 timmar i 40 graders solsken. Jävla idiotjävel! Jag hade förväntat mig att få gå bredvid någon för att lära mig allt, men tydligen tyckte dom inte likadant så jag blir skickade på nya jobb hela tiden, och jag gör saker jag inte har någon aning om. Det är helt sjukt! Jag fick en vattenslang i handen dag ett, sen dess har dom trott att jag kan allt om bilar. Jag trodde bara det var till att tvätta bilen utvändigt lite grann, men man ska läsa ett jävla jobbkort för att se vad reparatörerna har gjort med bilen, och sedan städa där. Visst, jag är med på det, men det är inte så att man bara ska städa bort det stora hela, utan man ska gå in på detaljer. Störda små detaljer som jag inte ser. Typ miniatyrpyttesmå vita prickar som är mellan springorna på bilen och en massa annat jävla skit som jag inte är tränad för att se, som ingen har talat om för mig att jag ska kolla efter. Rob säger en sak: Städa BARA där vi varit. Sam säger: Städa hela bilen. Jävligt noga. Okej? Efter att man städat bilen skriver man sin signatur på jobbkortet så att inspektörerna, Alan eller Sam, vet vem dom ska skälla ut sen. Jotack, idag hade jag städat en bil, och jag var nöjd så jag lämnade iväg jobbkortet med min signatur på. Efter typ en kvart kom Sam och såg arg ut och hämtade Dave. Dom gick bakom hörnet där jag parkerat bilen, och var borta en bra stund. Efter ett tag kommer Dave inkörandes med bilen jag nyss städat och jag fattade inget. "Har jag gjort nåt fel" frågade jag? "Hmm...ja alltså Sandra, det är såhär att Sam är en skitstövel, rakt av. Han är inte klok. Han är en feg jävla idiot." Då visar det sig att Sam, det fega fanskapet stått och skällt och gnällt på Dave över hur dum i huvudet jag är som inte kan städa och att jag var värdelös och att mitt jobb jag gjort var för jävligt. "Men jaha, okej, jag är helt grön på detta, har noll erfarenhet - hur i hela helvetet ska jag lära mig om ingen säger åt mig face to face?" Dave förstod mig helt och hållet och förklarade att Sam är sån. Han är sjuk i huvudet och tror att han äger allt och alla. "Jag ska fan gå och säga till honom!" sa jag, men Dave förklarade att det inte var lönt. Han hade blivit skogstokig isåfall. Dave berättade om en gång då Sam hade skrikit åt honom att han var en jävla inkompetent nolla som ändå inte kommer komma någonstans i livet. Gör man så? Vad är det för jävla mentalitet? Jag blir så sjukt lack, särskilt när jag ser hur dom trycker ner en snäll och framför allt duktig person som Dave. Jag pratade länge med Dave om vad jag tyckte om hur dom behandlar honom (när ingen såg att vi stod stilla) och till slut var det precis som om det gick upp ett ljus för honom. Ja, vad fan gör jag på detta stället typ, jag får ju ändå inget tillbaka ändå. Han tackade mig för vad jag "gett" honom, och jag hoppas verkligen han lämnar idioterna så dom kan få se hur svårt det blir att få in en lika grym kille som honom! Det sjukaste är att när Dave blev anställd, i september förra året, lovade dom honom promotion när möjlighet fanns. Nick slutar på torsdag, och vem ska ta efter honom? Jo, jag.. Utan att informera Dave om att han inte skulle få tjänsten så tog dom in mig för att ersätta Nick. Hur sjukt är inte det? Skäms dom inte? Dave ifrågasatte det hela i måndags och blev jäkligt upprörd (med all rätt) men dom bara dumförklarade honom. Det sjuka (igen) är att Sam gick förbi mig efter att han gnällt över mig, tittade på mig och log hånfullt åt mig. Jävla gubbjävel! I slutet av dagen efter mycket prat med Dave så hade jag bestämt mig. Det är inte värt det, inte överhuvudtaget. Det sjuka slitet jag gör mot vad jag får tillbaka är såååå inte värt det. Så när klockan slog hemfärd så letade jag efter Alan. Sam stod med en kund och såg mig leta. "What are you after darling?" SA HAN DARLING TILL MIG? Hur fan har han mage? "I'm looking for Alan and I can find him myself, tack" Idiot. Tillslut hittade jag Alan och sa att jag inte ville vara kvar. Han sa att det inte var någon fara (undrar om han är lika glad som jag) och så frågade han om jag ville jobba imorgon också för att få en full vecka. Okejdå tänkte jag, en dag till står jag ut. Och imorgon ska jag lägga all min energi på att peppa Dave ännu mer till att komma ifrån det där jävla dårhuset...