sandravictoria

Det har gått en vecka fylld av märkliga, underbara, fantastiska och oförglömliga upplevelser, och det kommer ta mig år för att komma ikapp vad vi gjort fram tills idag, så det får bli en kort uppdatering. I lördags åkte vi båt till Koh Rong, en gömd outforskad paradisö utan dess like, inget internet, begränsad elektricitet och kritvita stränder och knallblått hav - jag har aldrig varit med om vackrare ställe! Vi åt god mat, solade, badade och njöt! Dagen efter åkte vi på snorkelutflykt, ALLA brände ryggen något kopiöst, så kvällen spenderades med after sun, aloe vera och många suck och stön. Vi åt grillat, och njöt av omgivningen. På kvällen badade vi, och vi hade fått reda på att där fanns självlysande plankton, något jag aldrig sett förr, förutom i filmen The Beach. Plankton blinkar och lyser i vitt/guld när de blir störda, så jag plaskade i och runtom mig syntes miljontals självlysande prickar, och jag måste säga att det är något av det vackraste jag någonsin sett. Det var magiskt, något som inte kan beskrivas med ord! I måndags sa vi farväl till Ari och Filo - tårarna sprutade och det var inte kul nånstans. De två är några av de mest fantastiska människor jag någonsin träffat - och jag ska definitivt åka till Italien för att se dom igen! På kvällen anlände vi till Kampot, och vi har spenderat 6 dagar där, varje dag med en ny utflykt. Vi har åkt scooter i bergen, besökt tempel, ätit god mat, blivit jagade av hundar, sovit och blivit bitna av bedbugs, sett enorma risfält, badat, solat, varit i grottor och klättrat flera meter under jorden, ätit 1-dollars mat från gatuvagnar, skrattat, hyrt cyklar, kört flera mil med scooter till de olika byarna omkring, druckit öl och bara...varit. Det har varit några fantastiska dagar, två av dessa spenderade vi på en ö kallad Rabbit Island. En ö som påminde om Koh Rong fast mycket mindre. Inget internet, ingen spolfunktion på toaletterna, elektricitet i ungefär 4 timmar varje dag, men med det klaraste vattnet jag någonsin sett - det var sååå mäktigt! Igår kom vi tillbaks på kvällen, helt slutkörda, och nu blir det ett par dagar i Phnom Penh innan det är dags för vad som är kvar av gänget att splittras - vi alla ska på olika håll och det kommer vara tårar, det vill jag lova. På tisdag åker jag till Ho Chi Minh i Vietnam för att sedan flyga tillbaks till Perth för nya äventyr... Saker har förändrats under tiden jag varit borta, så det är med blandade känslor jag åker tillbaks...

Förra torsdagen anlände vi till Sihanoukville vid halvtvå tiden och mötte upp killarna som vi träffat tidigare i Koh Kong. Vi gick ut allihop och åt indiskt, sjukt gott och billigt. Eftermiddagen spenderades med öl och biljard, sedan begav vi oss till stranden. Jag och Ari ville få våra ben vaxade och på stranden hittade vi några Kambodjaungar som utförde threading, dvs att man drar ut håren med någon form av sytråd. I FYRA timmar plågade dem oss, och 40 dollar senare var vi lena som barnrumpor över hela kroppen, en bra deal men ack så smärtsam! Kvällen bjöd på utgång utan dess like, denna historien är något jag aldrig kommer glömma... Vi gick ut och drack buckets, shots och drinkar, och efter timmars dansande gick vi ner till stranden och satt där i mörkret i ungefär en halvtimme. Bredvid mig hade jag min väska med pengar och mobil. När vi skulle gå kände jag i väskan...min iPhone var borta. Min bebis, mitt allt, halva mitt liv var long gone och jag fick PANIK. Halvfull och gråtandes försöker vi leta, men såklart utan resultat. Från ingenstans hittar vi en tuktukkille som påstår sig ha sett en man som tagit mobilen ur min väska, och han lovar att hjälpa oss. Klockan var runt halv3 på natten, och det var beckmörkt. Andy, en i gänget var med mig och sa att det var en jäkligt dum idé att åka med en random tuktukkille mitt i natten, mitt i Kambodja. Men. Min iPhone...jag MÅSTE ha den. Så vi åkte med. Killen åkte runt till olika gränder, och jag var livrädd. Slutligen kom vi fram till polisstationen och tuktukkillen väckte polisen, som sedan kom ner till bordet där vi satt, endast iklädd handduk kring midjan. Under en timme satt vi och lyssnade på tuktukkillen och polisen när de pratade Khmer och vi fattade noll och inget. När klockan var halv6 på morgonen konstaterade de att vi var på fel polisstation, denna hanterade bara misshandel. Aaah come on, visste dom inte det från början? Killen sa att den andra polisstationen öppnade klockan sju, och han skulle hämta oss från vårt guesthouse. Vi hittade ett ställe som sålde kaffe, och under tiden vi väntade sprang jag tillbaks till nattklubben för att hämta mina flipflops. (Varför super man alltid bort sina skor utomlands?) Vi var trötta som as, och jag skrattade och grät om vartannat. Klockan blev 7 och tuktukkillen kom som utlovat. 40 dollar ville han ha för resan, och vad göra? Det var bara att betala och se glad ut. Han körde oss till den andra "polisstationen" (ett skjul med plaststolar) och förklarade för dem vad som hänt. Det var inte mycket dom kunde göra, dom hade en misstänkt som brukar gå på stranden och stjäla saker och sen sälja det på marknaden, som skulle öppna klockan 5 senare samma dag. Polisen tyckte vi skulle komma tillbaks under eftermiddagen, och just när vi skulle gå frågar dom efter min nationalitet. Swedish, sa jag, och då jävlar fick dom fart. Polisen och en annan kille åkte iväg på en scooter för att se om den misstänkta mannen var hemma. Efter ungefär en halvtimmes väntan kom de tillbaks, utan iPhone. Jag var förkrossad. Polisen började skriva en anmälan, och herrejisses vilken tid det tog för honom att skriva... Han frågade om mammas och pappas jobb, en jäkla massa onödiga fakta... Han skrev och skrev och skrev, tiden gick, han skrev lite till, och när jag tittade på pappret hade han fyllt i...en rad. Jag fick panik. Efter ett tag åkte en ny polis iväg och vi fortsatte att fylla i anmälan. Klockan var ungefär halv9 när de kom tillbaka, och jag tittar på polisen när han stegar fram till mig. Ur fickan plockar han upp...min iPhone... Jag slängde mig runt halsen på honom och han stegade nervöst ett par steg tillbaks (tjejer bör inte vara närgångna på kambodjanska män haha) ... Jag var i fullständig chock. Jag grät och skrattade och visste inte var jag skulle ta vägen. Äntligen skulle vi få gå hem och sova! Vi hade varit vakna i över 24 timmar och fyllan började så smått övergå till bakfylla och vi mådde sådär. Men...det var inte slut än. När anmälan var komplett ifylld var det dags att göra en kopia. Ingen kopia via kopiator. Utan en handskriven, som polisen gjorde. Jag dog lite inombords, jag kalkylerade snabbt i huvudet och insåg att det skulle ta honom nån timme till att göra en handskriven kopia. Allt vi kunde göra var att vänta eftersom min iPhone låg i säkert förvar bredvid polisens hand. Han tänkte inte ge mig den än. Efter många suckar och stön var han klar och vi trodde vi skulle få gå hem. Men...nu var det dags för fingeravtryck och underskrifter till höger och vänster. "Now photo!" säger polisen, och vi fattar inget. Polisstationen kryllade av kambodjanska män, ingen aning om vem det var, och vi stannade snällt kvar. De åkte iväg och kom sedan tillbaks med en kamera, och vi förberedde oss... Kamerajävlens batteri var urladdat. Irritationen spreds i hela min kropp och jag kände att jag hade fått nog... Klockan var nu ungefär halv11 och vi var som två vrak. När batteriet var färdigladdat fick vi ställa oss på rad, poliser, olika män, tuktukkillen, Andy och jag, och i mitten höll vi alla i iPhonen, typ 16 tummar och pekfingrar på min återfunna iPhone, och jag i mitten med världens mest hysteriska skrattanfall åt denna bisarra situation. Jag trodde jag skulle dö. Fotot skulle publiceras i Phnom Penh news. Seriöst. Tuktukkillen ville ha 40 dollar för att ha angett killen som tog min mobil, och polisen sa att jag kunde ge honom så mycket jag ville. Jo, såklart kostar det. Efter att ha åkt till en ATM blev vi skjutsade hem av tuktukkillen, ÄNTLIGEN dags att sova! Vi var så förstörda, och väl tillbaks på hotellet mötte vi upp resten av gänget som undrade var fasen vi hade varit hela natten... Vi berättade den sjuka historien och vid 12tiden kom vi i säng, jag med min iPhone tätt tätt intill. Efter 5 timmars orolig sömn gick vi ut för att äta, och på vägen möter vi tuktukkillen. Vi hejar och han stannar. Bakom sig har en kille som agerar tolk - tuktukkillen ville ha 40 dollar till, eftersom polisen enligt honom tagit hans pengar. I en halvtimme argumenterade vi och jag vägrade ge honom mer pengar. De bad oss åka till polisstationen igen, men fetglöm. De sa att de skulle be polisen komma tillbaks till vårt hotell morgonen efter och vi kom överens, med vetskapen om att vi skulle lämna Sihanoukville redan 7 på morgonen. Så...om poliserna kom eller inte kommer jag aldrig få reda på, men det är en SJUK histora som jag aldrig kommer glömma!

När man varit ute och rest för länge tappar man fattningen för vilken dag, tid och datum det är, men jag ska se om jag kan klura ut det. Kan ju börja med att besöket på barnhemmet inte var så trevligt som jag trodde. Efter att inte ha kunnat motstå att vara nära barnen och ta massa foton så började det plötsligt klia i mitt huvud... Jag tänkte att jag var paranoid, och det varade i typ en vecka. Så i onsdagskväll bad jag Amy att kolla, för säkerhets skull liksom. "Hur ser dom ut?" frågar hon, och jag googlar som en dåre medan hon letar. Hon petar bort nåt och säger att jag hade en stor insekt bara, men inga löss... En insekt? Okej, jag hade ju varit i jungeln under dagen, men efter duschen som jag nyss haft borde allt vara borta. Vi kallar in en mamma som också stannade på hostlet, och Ari kom också in och hjälpte till. Jodå, den stora insekten var en lus. Jag fick PANIK. Vi åkte scooter runt hela Koh Kong för att hitta ett apotek som var öppet, men utan resultat. En natt med löss - det går inte... Tillbaks på hostelet yrar jag rundor och säger att jag har panik men även löss. Managern och hans anställda säger att dom har en hemmakur, spray spray sen cover i femton minuter. Jodå, mitt i korridoren står 3 killar och förbereder för att avlusa mig. Dom tar fram en stor flaska med insektsspray, som ska användas för myggor, kackerlackor och annat som kan finnas inomhus. "Don't use on humans" stod det klart och tydligt, men detta var tydligen en beprövad kur, så killarna gick över mitt hår som galningar med sprayburken och satte sedan en röd plastpåse över. 15 minuter senare var det klart och de gav oss en träkam för att försöka kamma ut skiten... Jag var rädd att mitt hår skulle trilla av, men det satt kvar och det slutade att klia... Lycklig var jag :) Det var många skratt och tårar den kvällen kan jag säga. Efter att min behandling var kvar bjöd the big boss in oss till deras middagsbord och bjöd på alla sorters mat och fyllde våra spritglas så snart de var halvfulla, helt otroligt... De ville ha med oss ut till nattklubben och vi kunde inte säga nej till deras gästvänlighet, så kvällen avslutades på en lokal nattklubb - det var en sjukt annorlunda och cool upplevelse!

Vi anlände till Koh Kong i tisdags runt halv tre, checkade in och tog det lugnt i ett par timmar. Skulle gå och tvätta händerna, men hittar inte vasken på toaletten... Det enda jag ser är en mini porslinstoalett utan spolfunktion, en kran mitt på väggen och en stor svart tunna undertill. 15000 spindlar och mygg och kryp i allmänhet, och en liten överfull soptunna där man kastar sitt använda toalettpapper. Vad kan jag säga? Det var bara att gilla läget. Vi träffade tre killar från USA, England och Singapore, hur trevliga som helst. Gick ut och åt tillsammans med dem, sedan drack vi öl och spelade kort till två på natten, jisses vad kul vi hade. Igår lämnade killarna för Sihanoukville och vi åkte iväg vid halvnio för jungeltrekking. Åkte i 40 minuter med en miniträbåt, med 8-9 personer i, jag var livrädd att vi skulle välta... Efter ett tag anländer vi till jungeln, vilket häftigt ställe! Vi åt lunch som the locals hade lagat, bestående av ris och växter från jungeln, smakade helt okej. Efter lunch var det två och en halv timmes trekking som gällde. Efter 38 minuter var vi dyngsura av svett, och helt förstörda allihop. Jag har aldrig varit med om nåt jobbigare, fy fan! Guiden gick framför med en machete så vi kunde ta oss fram, och vid ett tillfälle skulle vi ta oss över ett näste med pinnar. 'Trampa INTE där' sa han, 'En kobra ligger där och kommer bita om ni går där, och får ni inte hjälp inom 30 minuter dör ni' Amen för i hel... Vi alla fick lite smått panik kan jag säga... Efter många om och men, sår och tårar, skratt och leriga fötter anländer vi till vattenfallet. Det var aningen uppfriskande, efter att ha kämpat livet ur sig i backe upp och backe ner under nästan tre timmar... Efter en halvtimme trekkar vi tillbaks, ungefär två timmar till. Vi går och går och går...plötsligt uppenbarar sig halmtaket där vi alla hade lunch och vi inser att vi är framme. Jag hade velat spela in allas glädjeskrik, det var helt sjukt! Vi la oss i hängmattorna och väntade på båten i en timme - alla somnade direkt :) Jag har aldrig varit varken så lerig eller trött i hela mitt liv... Och eftersom min resa bara skulle va en Baliresa så hade jag bara flipflops och vita Converse skor. Precis innan vi skulle gå hittade jag ett par gummistövlar som jag tog - vilken jäkla tur... Vi kom hem runt 7 och alla var förstörda! Samma kväll bjöd på huvudlöss, middag med the locals, gratis öl från polisen, dans på nattklubb och en jäkla massa skratt - men den historien tar vi nästa gång... :)

Har just nu två timmar att slå ihjäl på en buss, så nu ska ni få höra :) På bussen från Bangkok i onsdags träffade jag Amy, en tjej från England. Vi blev vänner direkt, och pratade på längs bussresan. Efter några timmar (tror jag) stannar vi vid gränsen mellan Thailand och Kambodja för att fixa våra visum. Där möter vi flera barn som är sjukt grymma på engelska. De har massa snören som de på några sekunder knyter ihop till armband, och hur kan man motstå? Ett armband kostade typ en krona, vi alla köpte en del kan jag säga... Vid gränsen möter vi Filippo och Arianna, två vänner från Italien. Vi alla ska till Siem Reap, och när vi hoppar av bussen så tar vi en tuktuk till Garden Village, ett guesthouse Amy kände till sedan innan. Vi 4 delar på ett rum och betalar 3 dollar var per natt, att Cambodia var så billigt hade jag ingen aning om. Efter en dusch möts vi alla på Sunset Bar, guesthousets rooftop där öl kostar 50 cent, vi var alla i chock :) Den natten var VILD, vi var överallt och dansade, drack och flippade ut totalt, en oförglömlig natt helt enkelt. Dagen efter åkte jag och Amy till ett orphanage, det var också en upplevelse i sig kan jag säga. Barnen var sååå söta, men samtidigt var det fruktansvärt tragiskt, en liten flicka på typ tre år hade rakat av allt hår för hon hade löss och visste inte hur man skulle sköta varken hår eller hygien. Fruktansvärt... Ett par pojkar såg min telefon och blev eld och lågor när de såg att jag hade Bejeweled, spelet ni vet, på min telefon. De tog den och sprang iväg och mitt hjärta skenade iväg lite - hejdå halva mitt liv. Men de sprang iväg till en soffa och satte sig och spelade. Sötaste ungar! Samma kväll gick vi ut på stan och fick manikyr, pedikyr och fiskspa, härligt. Sedan blev det pizza och långa samtal i Sunset Bar och på trappan utanför vårt rum. Träffade en kille från Kambodja som jobbar på hotellet och han var sååå söt! Alltid ett leende på läpparna - vi blev vänner direkt! Vi satt på trappan och pratade till halv tre på natten, sen var det läggdags för mig. På fredagen hittade jag och Amy ett lyxhotell där man betalade 5 dollar för att få använda deras pool, handduk och en gratis drink ingick - hell yeah! :) Amy lämnade efter någon timme för att åka tillbaks till barnhemmet och jag stannade. Träffade två killar från Belgien (?) som jag sedan åt lunch med och sen begav vi oss tillbaks till poolen igen. Samma kväll blev det pizza igen, och sedan ett besök på nattmarknaden. Vi var på väg att gå ut den kvällen, träffade Liam från England och Scott från Frankrike och Teresa och Karoline från Tyskland, vi var ett riktigt härligt gäng, meeeen vi var för trötta för att orka. Vi åt middag och gick hem och slängde oss i sängen. I lördags åkte Amy, Filippo och Ariana till ett tempel, tidigt tidigt och jag var sååå trött. Jag bestämde mig för att åka till West Baray, en lake (sjö?) dit alla locals åker för semester typ. Planen var att jag skulle åka dit själv och möta upp dom där sen efter deras tempelbesök. I receptionen möter jag först Teresa, sen Karoline och sen Scott. De var inte sena på att hänga på, och vi fick även Liam med oss. 5 personer trängdes i en tuktuk och efter 20 minuter var vi där. Jag kan utan överdrift säga att det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Vi badade, solade, och efter en stund blev vi inbjudna av alla locals att sitta med dem och dricka öl och äta gräshoppor. Haha, det var helt underbart. Efter ett tag fick vi in två stora grillade kycklingar, och vi alla satt i en ring på en bambumatta i sanden, åt kyckling från ett palmblad som tallrik och skålade öl efter öl med våra nya vänner. Det var...magiskt! Samma kväll gick vi ut allihop och festade, JISSES vilken galen kväll, det var helt...underbart! Vid 5 kom vi i säng och dagen efter var den värsta bakfyllan på länge... Vi spenderade dagen i poolen och på kvällen åkte vi till Angkor Wat templet för att se solnedgången, herrejisses vad vackert... Nu kan jag inte längre skilja på vad som hände vilken dag, men häromdagen sa vi hejdå till Karoline, Theresa och Liam, dom skulle fortsätta till Bangkok, usch och fy för att säga hejdå! På vägen från receptionen till rummet vid 2 på natten hittar jag ett nytt gäng, helt underbara. Satt ute och pratade till 3 på natten och sen var det läggdags. Igår gjorde vi inte mycket, det var en värmebölja som heter duga.. Vi träffade gänget igen och spenderade x antal timmar i hammocken tillsammans, sedan middag, sedan hammocken igen... Aaah vilken fantastisk slappedag med underbart sällskap! Klockan 11.30 sa vi hejdå, usch vad vi ville stanna med killarna, en från Israel och en från Nya Zeeland - de var sååå underbara! Vid 12 blev vi upphämtade av bussen som skulle ta oss till Koh Kong, en ö i Kambodja. Bussresan skulle ta TRETTON timmar. Hej två valium och sen sov jag som en stock. Vi blev lovade att det var en och samma buss hela vägen, men 06.30 på morgonen blir vi väckta och de talar om för oss att vi är i Phnom Penh för att byta buss. Jag var SÅ förstörd. Lyckligtvis väntade vi bara i en kvart, sen kom nästa buss som var halvfull - 2 säten för oss själva och jag somnade om på två minuter. Vid halv12 stannar vi för kissepaus, och nu är klockan 12.15 och vi har nån timme till innan vi är framme. Koh Kong ska vara en av sydostasiens vackrare öar - dessutom väntar våra italienska vänner på oss där - det kommer bli fantastiskt!!! :)

Jag har THE time of my life för tillfället, det går inte att beskriva med ord! Alla människor jag träffat, alla livshistorier man utbytat, alla skratt och nya vänner, det är helt otroligt! Jag har inga ord, att komma till Kambodja ensam och resa runt är det häftigaste jag någonsin gjort! Vietnam står på tur och flyget tillbaka till Perth avgår 2 augusti. Min lilla Balitripp ändrades rejält måste jag säga, helt...magiskt! Det finns inte mycket tid att blogga kan jag tillägga - det händer 1000 saker varje minut här! Imorgon åker vi till Koh Kohn, en av Sydostasiens vackraste öar med vattenfall, djunglar, berg och allt annat som kommer va såååå fantastiskt... Jag är i himmelriket för tillfället!

Ja jisses vilka underhållande och annorlunda dagar det varit! I måndags fick jag spel på vädret i Phuket och bestämde mig nästan för att åka tillbaks till Perth. Men efter ett långt samtal med mamma och många tankar så fick jag en ide. Min och JPs plan var att mötas upp i Kambodja, han skulle först åka på sitt håll med sina kompisar till Laos osv, och jag skulle åka på mitt håll. Hursom, JP befann sig i Bangkok (visste dock inte var) och resebyrån i Phuket sa att enda sättet att ta sig till Kambodja var att flyga upp till Bangkok och sedan ta bussen därifrån. Jag tvekade länge - tänk om jag skulle springa på JP igen i Bangkok liksom, efter incidenten i Phuket när jag råkade checka in på hotellet bredvid honom så ville jag inte gärna vara med om samma sak igen - DET hade varit äkta stalkervarning på den. Så jag tänkte - ska jag berätta för honom att jag ska åka till Bangkok eller ej? Nej, det ska jag inte kom jag fram till, jag ska ändå bara spendera en natt där, anländer runt 12 på natten på Khao San Road för att sova en natt, för att i sin tur sedan åka på morgonen till Kambodja. Sagt och gjort, fort som fasen bokade jag flyg till Bkk, och anlände till Khao San Road vid 12. Jag hinner gå i en minut, letandes efter hotellrum, och på något sätt skingrar sig folkmassan på gatan, och 3 meter framför mig uppenbarar sig...JP. Detta är fan inte sant tänker jag, och han fattar noll. Jag fattar ännu mindre, och ska nu än en gång förklara... Jag blev stum. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte på vägen till Bangkok 'Vad gör jag om jag stöter på honom?' Men nej tänkte jag, ödet kan inte göra såhär, inte två gånger på lite mer än en vecka. Men jodå, där står han, vacker som få och förstår ingenting. Jag försökte inte ens förklara, jag sa bara att han förstört min överraskning om att överraska honom i Kambodja. Det var så sjukt. Så, 36 timmar med min kära pojke i Bangkok kan nu bockas av på min bucketlist :) Är det sjukt eller vad? Hur stora är oddsen? EN minut på Khao San Road, och sen bara står han där, mitt framför mig. Aaah, halleda! Nåväl, han bokade in mig på sitt hotell, och vi spenderade natten på Khao San Road. Dagen efter, efter 4 timmars dålig sömn begav vi oss på en longtailbåt tripp. En och en halv timme i en flod för att besöka floating market, bara han och jag...mysigt :) Kvällen spenderades med härliga nyfunna vänner, och imorse ringde klockan vid 6.30 - dags att åka till Kambodja. Jag och JP med flera diskuterade länge och väl om hur det är att åka dit som ensam tjej, och killarna var så oroliga. Så oroliga att dom skrämde upp mig, så imorse var jag mer eller mindre ett nervvrak. VAD SYSSLAR JAG MED? Ensam tjej till Kambodja - jag har aldrig varit där? Killarna hade fått mig till att börja tänka, något överbeskyddande, men det fick bara mig rädd. Jag tvekande en kort sekund, men what the hell... Jag hoppade in i minibussen som jag bokat, JP följde med och tog farväl, och till min stora glädje var bussen full av turister som ska till samma ställe som mig. Vi alla kom överens om att mötas upp på hotellen osv, och det känns SÅ BRA. JP var så söt, tror han hade lite separationsångest över att "släppa iväg" mig sådär, jag vet inte hur många gånger han höll om mina kinder och borrade in sina mörkbruna ögon i mina och fick mig att LOVA att va försiktig. Klart jag är försiktig :) JP anländer till Kambodja om drygt en vecka, och här ska vi spendera de sista dagarna innan vi tar oss tillbaka till Perth. Jag har en bra känsla om Kambodja - nu är jag lugn som en filbunke och jag är sjukt excited över vad som komma skall :) Puss på er - och tack älskade mamma som alltid är världens bästa rådgivare <3 Och såklart - tror ingen missat det - jag har blivit moster :) Min älskade syster ploppade ut en Elias, och jag är så stolt över henne och det lilla livet <3 Nu: PARTY!!!

Här råder ingen bloggtorka längre måste jag säga - kan regnet ha med detta att göra tro? Buddha hörde min bön om uppehåll, och efter frukost bestående av typ 15 bitar bacon och två rostade mackor så såg jag - en bit av himmeln var BLÅ! Wohoo, jag har inte sett blå himmel på snart en vecka! Fort som bara den slängde jag på mig bikinin, sprang ner till stranden, ignorerande alla 48 thaiare som skrek 'Miss, miss, taxi, tuktuk, massage' och slängde mig i en solstol. Det var fortfarande skugga - MEN inget regn. Och visst kan man sola i skugga? Nåja, jag kan. Efter ungefär en halvtimme känner jag vattenstänk över hela mig, kollar upp mot himmeln och det ser inte bra ut... Jag låtsas att det är vågor som skvätter upp på land, och sluter ögonlocken igen. Till sist går det inte att låtsas längre, det är inga vågor, utan himmeln öppnar sig igen och släpper ner tonvis med regn. Jag kryper under mitt parasoll, surar, och thaiaren som äger solstolarna kommer fram och säger 'Are you okay, miss?' MEN FÖR I HELV...SER DET UT SOM ATT JAG ÄR OKEJ ELLER? 'Yes, of course thank you, I just don't really...like the rain...' sa jag istället. Han sa att det skulle försvinna snart. Han tror på tomten också, men det nämnde han aldrig. Arg var jag, men kunde ändå inte låta bli att skratta, där satt vi, blöta turister längs hela stranden och använde våra solparasoll som megaparaply. För fan. Jag gav upp, tog handduken över huvet och virade den runt axlarna och begav mig hemåt. 'Taxi, miss? Tuktuk?' Va fan ska jag med det till när jag redan är blöt och dessutom halvvägs hemma? Översatt: NEJTACK! Väl hemma på min gata (i stan...) möter jag en som jobbar på hotellet jag bor på. Han kommer gående med paraply (alla är så förberedda utom jag) och jag kommer med en stor blå blöt handduk över huvet. 'Oooh haha, hello!' säger han, 'Are you okay?' SKÄMTAR DU ELLER? Ser det ut så? Regnet öser ner, jag är i Thailand för att slippa regn och kyla, jag är blöt och blek - allt annat än vad man ska vara när man är på semester i Thailand! 'Yes, I'm fine, thank you.' Alltså. Får jag den frågan igen kommer jag få ett anfall. Ett hysteriskt sådant. Skulle hämta min tvätt häromdagen också, traskade iväg till stället och sa att jag var där för att hämta min tvätt. Kollar på tjejen som jobbar där och ser att hon står i full sjå med att ta ut mina trosor från tvättmaskinen: 'Oh miss, it's not ready yet' säger hon och dinglar med ett par av mina chockrosa trosor i näven. Jag ville bara dö. ('Are you okay, miss?) 'Öh, okay, fine, I'll be back...' säger jag, medans jag vänder ryggen till och dör lite inombords. Det där kändes bara...FEL. Men, vad gör man inte? :) Nu är det hög tid för middag, få se om det blir ännu en fried rice, varför bryta trenden liksom... :)

Söndag. Det regnar hysteriskt fortfarande. Jag har aldrig varit med om liknade (möjligtvis Samui då...) Igår trodde jag att jag hade en chans att gå till stranden, men från ingenstans hör jag hur himlen öppnar sig igen. Det slutar liksom aldrig. Och mina älskade 50 shades of grey-böcker kan inte längre underhålla - kanske borde jag läsa om dom? Folk är besatta av dom, läste på nätet att de ska komma ut som film också - lyckliga jag! Låg i sängen igårkväll och kollade igenom foton på Facebook, och blev helt sjukt sentimental. Så mycket jag varit med om som man 'glömt' bort! Och som jag saknar mina nära och kära, och min lägenhet...löjligt vilka känslor som stormade över mig. Att åka till Australien var absolut det bästa jag kunde göra, men...nu då? Det finns så många val som innebär konsekvenser, om jag stannar här och gör farmjobb för att förlänga mitt visum ett år till, då måste jag säga upp min lägenhet och säga upp mig från jobb dessutom - är det en risk jag vågar ta? Är det en risk jag BORDE ta? Säg att jag kommer hem i december, sen då? Är jag redo för det? Nej, det känns inte så. Australien är once in a lifetime känns det som, åker jag hem nu så lär jag inte komma tillbaks igen, det är för mycket känslor inblandade för att lämna igen. Tankarna susade i mitt huvud igår, kunde verkligen inte somna med alla dessa beslut framför mig. Som tur är har jag fortfarande ett par månader att tänka, men ändå. Om jag säger upp lägenheten...kära lilla mamma och pappa, vem ska tömma mitt förråd? :) Skämt å sido, ibland önskar jag bara att jag var 5 igen och folk sa åt mig vad jag skulle göra, tänk så lätt livet var, inte hade jag en aning om alla dessa beslut som skulle ligga framför ens fötter. Och sen ovanpå allt så är Denise lilla kotte på väg ut, mosters lilla Elias. Hur hanterar jag det om jag stannar ett år till? Är det egoistiskt? Han kommer ju inte veta vem jag är liksom, jag ville ju vara med från start, och det har jag ju ändå inte varit... Jisses. Samtidigt kan jag inte säga att jag ångrar det, att jag åkte hit. Jag läste min blogg igår, från start, och herrejisses vad jag skrattade. Så mycket jag varit med om redan! Saker man glömmer, saker man förtränger, men som ändå finns där så tydligt när man blir påmind. Jag saknar mina vänner, men jag älskar vad jag har här. Nu har det gått 8 månader sen jag lämnade, och jag har 5 månader kvar av mitt visum om jag inte förlänger det. Decisions, decisions, decisions... Vågar jag...? För än är jag inte klar med Australien, det är en av de få sakerna jag verkligen vet...

Äntligen funkar bloggappen - äntligen kan jag ladda upp foton! :) Nedan är gott och blandat från Bali/Thailand, uppladdade en och en eftersom wifihastigheten för fotouppladdning inte är den snabbaste här i Thailand ;)