sandravictoria

Hej alla nära och kära.

11 dagar har passerat sen sist och mycket har hänt. Som vanligt. Jag hade ju stora problem med mitt visum - biljetten tillbaka var bokad den 10 januari, vilket innebar att jag hade cirka 3 veckor på mig för att få visumet. Ansökte direkt när jag kom tillbaks hem till Sverige, och tänkte att 'detta kommer ju gå fort'. Mailar helpdesken efter några dagar för att dubbelkolla. I ett automatiskt svar får jag 'det tar cirka två veckor att få ett svar från oss via mail..' Okej... Hur lång tid tar det då att få ett visum? Ringde immigrationsverket i Tyskland eftersom det var det enda numret man kunde ringa om man befann sig utanför Australien, och kära tanten där sa 'Nej men åååh nej, det tar alltid väldigt väldigt lång tid att få sitt andraårsvisum'... Men lägg av. Det innebar isåfall att jag hade fått flytta min flygbiljett, och det skulle kosta ca $500, vilket är ungefär 3500. Bara för att flytta skiten. När hela biljetten gått lös på 15400 så var man inte så lycklig... Jag väntade och väntade och väntade... Och oroade mig som bara den, tänk om, tänk om, tänk... Och så plötsligt, den 2 januari så damp det ner. 'Your visa has been granted...' JADÅ!! Lyckan varade hela vägen tills samma dag jag skulle åka hem, då en kär vän säger att 'Visste du att det är högst troligt att du måste gå igenom en intervju när du kommer fram? Så att säkerställa att du verkligen gjort farmjobb?' Jo men tjena. Kloka jag började ju sedan kolla flertalet avsnitt av det där Australienska gränstullbevakarna...panik. Nåja.

På tisdagen bar det av... Jag hade bestämt mig för att checka in en extra resväska - jisses med kläder som jag återförenats med hemma! Att försöka få med jackor, skor, kläder, parfymer och väskor är inte lätt... Långt om länge var jag klar, 23 och 24 kg vägde väskorna - vilket var gränsfall, men jag klarade det fint vid incheckningen förutom att jag fick en fin liten tagg med 'HEAVY' på :) Nåväl, jag är tjej...sånt kan inte hjälpas. På Kastrup köpte jag choklad och saft och kollade på film på datorn, och plötsligt var det dags för en 10 timmar lång flygresa till Bangkok. Sov som en stock, så jäkla gött! Efter det väntade 9 timmar på Bangkoks flygplats, kändes sådär... Hittade en mysig fåtölj precis vid en strömuttag - så i med datorn, kollade 2 filmer och åt choklad, strövade runt lite på flygplatsen och sen var det dags att flyga iväg igen. 7 timmar senare hamnade jag bredvid en väldigt stor kille - alltså stackare för att sitta och flyga sådär. Han sov inte en blund, han fick liksom knappt plats... Så jobbigt det måste vara! Jag sov mig igenom hela flygresan typ, kollade menyn och såg att frukosten skulle bestå av värsta goda fruktgrejen med passionsfruktssås och grejer... 'Ja mina vänner då har vi landat i Perth...' MEN KOM IGEN. Frukost då? Nåväl, nu var det dags att stressa för intervjun...som aldrig kom. Jag var så lycklig när jag entrade Perth, lukten och värmen som slog emot mig, alltså jag älskar detta stället!

Åkte tillbaks till farmen för en dusch och hämta min bil och sen tillbaks till denna älskade stad! Jetlagen har ständigt gjort sig påmind, så det har varit väldigt lugna och sköna dagar... Imorgon blir det tillbaks till farmen igen - tänkte jobba där ett par veckor till, mest för att det är så jäkla gött och fridfullt där nere...

Puss på er!

 

Nu ska vi se var vi ska börja.

 

Sista inlägget var ett tag sedan - jag har helt enkelt inte vågat blogga. Bokade min biljett hem den "26 december", enda som visste sanningen var Diddi, och hon skulle hämta upp mig i Eslöv den 19 december. Att hålla detta hemligt har varit SVÅRT så in i helvete, det är en sak som är säker. Förväntningarna på att komma hem var stora, längtan blandat med rädsla - det hade ju trots allt gått 13 månader...

 

Tisdagen den 18 december smsar jag mamma och säger att vi ska ut och campa, och GUD vad dålig täckning det är i skogen, mest om hon ville ha tag i mig så hon inte blev orolig. Åker in till Perth på morgonen, shoppar lite, äter lunch och fixar mina älskade TimTams som skulle delas ut till nära och kära. Klockan 16.50 ska flyget avgå och ska sedan ta 7 timmar till Bangkok. I Bangkok har jag 90 minuter tills mitt anslutningsflyg ska gå... Problemet är att flyget lyfter inte förrän ca 40 minuter senare och jag har smått panik att jag ska missa flyget i BKK. Nåväl, att oroa sig hjälper inte så jag hittar mitt säte och slappnar av. Bredvid mig sätter sig en jättetrevlig kille från Perth som jag börjar prata med. 2 filmer och en middag senare så hoppar vi av i Bangkok och hinner utan problem med flyget till Köpenhamn. 12 timmars flygning väntar och jag är sådär sugen på det... Med mig har jag en valium (nej, det låter värre än vad det är, jag är ingen pillertrillare) MEN vid sjukt långa resor är det det bästa som finns. Jag tar en, lutar mig tillbaks och somnar... Jag vaknar igen efter en kvart och kollar på klockan. 10 timmar har gått. Haha, jag var så lycklig, tiden hade bara flygit och snart var jag hemma! Fräschade upp mig, åt frukost och sen landade vi. Jag och killen utbytade facebook och tog farväl, han skulle stanna i Köpenhamn och jag tog tåget till Eslöv. Iklädd flipflops och en sommarjacka fick jag köldskador, alltså jag tänkte inte att det skulle va så sjukt kallt! Diddi hämtar upp mig och vi bölar som dårar, kom igen över ett år för fasen! Gick in på ICA och det var JÄTTEKONSTIGT. Handlade choklad och skulle betala, alltså det var så konstigt att prata svenska. Flygvärdinnan på flyget var svensk, pratade med mig på svenska och jag svarade på engelska, och det slutade med att hon inte trodde jag kunde svenska. Alltså så pinsamt, men ja, man bli väl van... Nåväl, sedan var det dags att åka till mammas jobb... Ringde upp henne via Viber, precis som vi alltid gör i Australien. Jag krämar på och säger att vi är på väg från campingen, och bara stannade till vid affären. Pratar med "Kaylan" på engelska och mamma fattar ingenting.. Jag snörvlar av kylan och mamma undrar om jag blivit förkyld. JA GUD JA, jäkla camping... Vid denna tiden stod jag utanför hennes jobb, och hon var i bilen på väg till jobb. Plötsligt hör jag att hon stannar bilen och jag får panik. 'Nä kära mamma, nu måste jag gå, Kaylan håller på och är jättejobbig, måste ta hand om henne NU, japp tackohej' PUH! Rusar in på mammas jobb, kollegan är redan förberedd. Gömmer mig i ett av rummen och hör att kollegan säger till mamma att gå in i rummet och kolla vad fasen som hänt... Mamma stegar in och allt brister när vi ser varandra... Alltså, jag kommer aldrig glömma det! Mamma får en sån brutal chock, BACKAR och sätter ut händerna och säger NEJNEJNEJNEJ, medans jag går mot henne och bara vill ha en kram - hon trodde jag var ett spöke :) Efter några sekunder fattar hon och då jävlar i det bölar vi, det var helt sjukt! Några timmar spenderar på hennes jobb innan vi beger oss till Denise som är nästa lyckligt ovetande om vad som komma skall...

 

Alla som känner min syster vet att hon är väldigt mycket 'intevisakänslor', hon är helt enkelt inte lika blödig som mig och mamma. (Exempel: på väg in till Kastrup förra året, den 20 november när jag lämnade Sverige och alla grät i bilen sa hon 'Alltså, är det någon som vet ifall det finns McDonald's där, för jag e skithungrig' OKEJ syrran, det löser vi....) Hursomhelst, Denise har mamma i telefonen samtidigt som jag knackar på. Senare får jag veta att Denise var skiträdd, någon oanmäld som knackar på dörren bara sådär. 'Alltså det lät som en arg gubbe!!!' Okej... Tösabiten öppnar inte så jag knackar igen, skakar som ett jäkla asplöv gör jag också. Det går flera sekunder (år) och precis när jag tar i handtaget öppnar hon och tappar hakan, och vad är det jag ser, lillasyster GRÅTER!!! 'Alltså va FAN gör du här?' fick hon ur sig mellan tårarna, attans vad hon svor! Efter första chocken går hon in och hämtar Elias - alltså jag bölade ännu mer och bara minnet av det får tårarna att rinna nu. Det var fint, det var så oerhört fint, minnen som alltid kommer ligga nära hjärtat!

 

Vi stannar i ett par timmar och sedan följer hela skaran med till mammas jobb, för att sedan åka hem till Helsingborg. Runt 12-tiden är vi hemma och jag är så sjukt trött... Längtan efter familjen får mig att vara uppe till 2, sedan kraschar jag...

 

 

Vaknar halv5 på morgonen - jisses vad jag mår illa.. Utan att gå in på detaljer, HALLÅ vinterkräksjuka, på trevligt återseende, jag har inte haft det på 18 (ARTON!!!) år, och då måste jag såklart få det efter ett dygn i Sverige. Senare mailar jag killen jag träffade på flyget - smått nyfiken på om han mår bra... Det gör han inte, han sa att han aldrig varit så sjuk i sitt liv. Jotack, jag förstår. Förmodligen har vi alltså blivit smittade på planet. Alltså, jag blir så trött. Sängliggandes i ett par dagar, och sen är det bara en tidsfråga innan resten av familjen får det... Först Elias, sen mamma, sen Denise. Jag kan säga att det där med att fira jul och julbaka och allt det där - det gick i kras. Ingen hade energi eller lust eller ork eller var ens sugen på julmat. Julafton - ryggläge på soffan, kollade ett Gleemaraton på TV och käkade kyckling med bearnaisesås och ris. God jul. Mamma och jag bojkottade Kalle Anka, alltså göra en julafton halvdan kan man vara utan. Det var helt okej ändå, jag hade liksom inte ätit bearnaisesås på 13 månader, så det var gott :) Inte förrän annandag jul hade vi ett julbord (det är faktiskt fortfarande jul på annandagen så det är liksom...okej) Dagarna har gått sakta, det har fasen tagit ett bra tag att reparera sig, och sedan spelar nog jetlagen in en del också.

 

Trots det har jag hunnit vara ute två gånger, en gång på Jägers den 25:e och en gång i Helsingborg den 29:e. Det är fan inte dåligt! Fredagen den 28:e åkte vi och överraskade pappa också, jag gömde mig i bilen under en filt när mamma skulle besiktiga bilen, haha, det var så sjukt. Mamma hade bokat tid på bilprovningen där pappa jobbar, och när vi kör dit ser vi att där finns fan fönster på alla sidor av byggnaden så i ren panik kör hon runt runt runt medans jag duckar och blir åksjuk. Pappa måste trott hon var full - förlåt - ALLA måste trott hon var full! Långt om länge stannar hon och trycker ner mig och mina långa ben nedanför passagarersätet - HÄR ta nu ett påslakan över dig och göm dig tös. Men gud, jag är 1,78 lång - det syns ju liksom inte alls att jag är 'gömd' :) Nåja, stackars pappa fick en chock ändå. Det blir restaurangbesök här i Helsnigborg nästa helg så vi får umgås och det ser jag fram emot :)

 

Nyår då?

 

Ja, jo, den har ju varit...annorlunda. Av någon anlending kände jag inte alls för att dricka, så jag höll mig till cola och vatten hela kvällen. Vi passade sötaste Elias också, så jag ägnade mig mest åt honom - älskade lilla systerson! Vi var hemma hos mammas väninna Maria, åt gott och sådär, och när klockan var 1 pallade inte jag mer (25 år gammal - hur ska detta sluta?) så jag gick hem. Innan jag somnar sätter jag mobilen på 'Stör ej', ni som har iPhone vet. Lägger ner telefonen igen men känner en konstig känsla, varför vet jag inte. Tar upp mobilen igen och stänger av 'Stör ej' funktionen - jag hade bara en sjukt skum känsla helt enkelt, och det var tur... Klockan 02.17 ringer en panikslagen mamma till mig och säger att min syster blivit slagen i Hörby. Av respekt för henne går jag inte in på detaljer - hon är okej nu iallafall. Storasyster drabbas av skyddsinstinkt, ska köra till Hörby och hämta henne men bilnycklarna...är kvar på festen så jag tar på mig gympadojor och SPRINGER ner till festen, försöker lugna en panikslagen mamma som druckit vin halva kvällen... Nä, det var inte lätt... Springer tillbaks, måste upp i lägenheten för att hämta mat till Elias, som är kvar på festen hos en vän till mamma, som tur var var han i trygga händer. Hoppar in i bilen, kör ner till festen igen för att lämna av maten, och ska sen köra mot Hörby. Ingen bensin såklart. SÅKLART. Systeryster ringer och gråter, hon har så sjukt ont i huvudet och jag kör som en galning. Maria fixar ambulans till henne - jag kör och kör och kör och kommer fan ingenstans, mörkt och jävligt och regnigt och ljusen på bilen är pissdåliga - och utandningsångorna av de smått halvfulla passagerarna gör mig hög. Alltså jag var så jävla argledsenhysteriskförbannadpanikslagen. Vad gör man liksom? 120 på 70-väg, helvete det är ju farligt! Väl framme i Hörby (det kändes som 15 år) så ringer ambulansen och säger att dom lämnar mot Lund... Alltså.... Så det är bara att vända, och jag körde lika fort in till Lund, tydligen fortare än ambulansen eftersom vi var där ungefär en kvart före dem... Nåja, vad gör man inte för syster? Efter röntgen och allt som ska göras så fick vi äntligen åka hem - klockan 8.30 imorse hoppade jag i säng... Syster är okej, smått ont i huvudet idag, men fan alltså vilken kämpe hon är - hon har alltid varit så stark och jag avgudar den sidan hos henne <3 När hon kördes in i sitt rum på akutmottagningen var hon helt dåsig, ingen trevlig syn, men det avbröts snabbt när hon fick se läkaren. 'Hej, mitt namn är Fredrik och bla bla bla...' och syster kollar på honom med  VÄRLDENS SMILE i huvudet... Vi andra fattade ingenting och så fort han lämnat rummet ger hon av ett asgarv - 'ALLTSÅ såg ni hans fula glasögon eller?' Haha - unge, det är så typiskt dig!

 

Idag har varit en tröttsam dag, årets första dag och sådär, men men - från och med nu kan det ju bara bli bättre :)

 

Mer uppdatering kommer - jag lovar!