sandravictoria

Gick upp tidigt i söndagsmorse, packade ihop allt och på något sätt, oklart hur, så har jag expanderat från att få plats med mina saker i en backpackerväska till att fylla en hel bil med saker. Det var en minst sagt läskig förnimmelse - hur får jag hem allt? Omöjligt. Nåväl, jag fyllde bilen och körde och hämtade Thomas från hans gayboende (jag räddade honom skulle jag vilja säga) och med alla grejer i bilen så fick vi sätta han i passagerarsätet med hans resväska PÅ honom. Jag skrattade hela vägen till Vic Park, för allt jag kunde se var en gigantisk resväska bredvid mig och någon som pratade med mig långt borta bakom den. En rolig bilfärd! Vi lastade in allt i huset och sedan körde jag tillbaks till Franz som körde hans hyrda lastbil med sängen till mig. Jag har numera en enorm dubbelsäng och det är...helt okej :) Klockan slog jobbdags och jag begav mig till Boby vid halv6. Helt slut var jag, men jobbade på och sen var det läggdags. I måndags var jag - hör och häpna - LEDIG! Helt underbart, fixade i rummet och sen åkte jag och min lilla nya extrafamilj och handlade. Efter frukost stack jag och Thomas till Westfield Carousel och fixade min iPhone som numera är upplåst, vilket innebär att jag har 3G. Överallt. Innan har jag fått ha två mobiler med mig, en med mitt Oz nummer och sedan min iPhone utan internet. Vilket ilandsproblem, men en iPhone utan internet suger. Och Eddie har inte wifi så detta blev perfa. Kvällen spenderades i soffan med godis och cola och trevligt sällskap, helt underbart. Igår, tisdag, var det jobb. Helt okej, och när jag kom hem väntade Thomas på mig för att åka till Belmont och kolla bio. Vi såg Dark Shadows med Johnny Depp - sjukt bra film! Thomas blev förvånad i popcornkön att man inte kunde handla mat på bion, i Frankrike säljer dom tydligen massa junkfood som man kan äta när man kollar film... Well, man lär sig nåt nytt varje dag. Har även nyss sett att här i Australien har dom drive-through bottleshops, hur coolt är inte det? Man kör in på en bakgata där det ser ut som att man ska bli våldtagen och rånad, men där lite längre ner är en hel jäkla spritbutik, och du stannar, vevar ner rutan och får det levererat till bilrutan, så jäkla sjukt :) Såg även en drive-through coffee shop också, allt för att inte lämna sin älskade bil när man är törstig :)

Nåja, veckan bjuder på massa trevligheter, en tripp till Lancelin, födelsedagsdrinkar och besök på Heirisson Island där jag hört att det ska finnas kängurus, ser fram emot det såååå! Var lite nervös över flytten och över hur allt skulle kännas, med det är helt underbart med nya housemates (och två hönor) I love it! :)

Jisses. Jag vet inte var jag ska börja. Jobbade igårkväll på restaurangen när min kära husherre kommer fram till mig och säger: 'Du, vet du, shit vi måste flytta, snart, på söndag, kärringen som äger huset har blivit spritt språngande galen och nu slänger hon ut oss!' Jahapp, där stod jag med tallrikar i näven och visste inte om jag skulle gå fram eller tillbaks. Har spanat på lite olika rum och när jag kom hem bestämde jag husträff med en Eddie i Vic Park lördag klockan 9.30. Dagen till ära hade jag fått låna Bobys bil, och med mitt lokalsinne fick jag lämna hemmet en timme innan... Åkte och kollade på rummet och det är...helt okej. Han har två hönor i trädgården som heter nåt i stil med Piff och Puff och det är ju alltid trevligt. Eddie är en trevlig liten knubbis och han ville att man skulle känna sig som hemma, ville man måla om och dekorera och hänga upp tavlor var det okej, och det är ju tur, för jag har så himla många tavlor med mig från Sverige i min backpackerryggsäck som jag längtar efter att få spika upp. Nåväl. Saken är den att över nätet har jag fått kontakt med en kille från Frankrike, Thomas, som också är backpacker, och bor i ett hus med 4 killar varav husägaren antagligen är gay... Han tar foto på killarna och delar säng med en av dom och har massa foton på manliga ansikten i hela huset. SÅ, Thomas vill flytta. Jag förstår inte varför. Hursom, det visar sig att Eddie har två rum. Jag fick en idé och jag och Thomas möttes upp vid 11-tiden på ett café i Vic Park. Vi pratade och sedan väntade vi på att tatueringsstudion som han tatuerat sig tidigare på skulle öppna för dagen. Klockan 12 går vi dit för att boka en tid till mig. Tre månaders väntetid får du räkna med säger hon och jag suckar. Nåväl, den som väntar på något gott... Jag och Thomas beger oss i bilen mot ett annat hus vi tidigare pratat om som vi ville kolla på. Mitt under bilfärden ringer hans mobil och han säger högt 'Varför ringer tattoostudion mig?' Efter en kort stund hör jag hur tjejen på andra linjen förklarar att Steve på en annan tattostudio i stan fått en avbokning "så hälsa Sandra att hon kan få bli tatuerad idag om hon vill". Jag dog lite inombords. Idag? Men, men, men...jag är ju inte förberedd! 'Vänd bilen' sa Thomas - 'vi åker dit!' Med han som kartläsare av Google Maps och jag som numera van vänstertrafiksförare hittade vi till Holdfast Tattoo. Halvtvå var vi där och ursnygga Steve välkomnade oss och sa att vi skulle komma tillbaks efter en halvtimme när han ritat upp skissen. Helvete också tänkte jag - har jag ätit frukost? Nähä, det hade jag ju inte mitt i all stress. Slängde i mig en croissant och sedan var det dags för smärta. Det gjorde så ont så jag höll på att svimma, att bli tatuerad över revbenen är VIDRIGT. Han körde konturerna och jag förklarade att jag har Bobyjobb ikväll och måste lämna vid 5. Vi hinner sa han, vill du fortsätta? Nääe kved jag, men sen tänkte jag, jag pallar inte gå igenom detta en gång till om två veckor så 'go for it!' sa jag och dog lite till av smärta. Jag kan inte med ord beskriva hur ont det gjorde, och detta är ändå min femte tatuering. Aldrig-mera-revben! När klockan var 5 var jag mörbultad och helt förstörd. Jag kan gå hem härifrån säger Thomas när vi var klara - så slipper du köra en omväg. Okej tänkte jag, men insåg sen...jag hittar för fan inte till Bobyjobb härifrån. Kära Thomas agerade kartläsare och så fort jag hittat till huvudgatan skulle jag släppa av honom så han kunde gå hem. Problemet var, jag kunde inte stanna. Det var typ motorväg hela vägen. Så nån kilometer innan jag var framme hittade jag en lucka att stanna på och stackarn fick gå hela vägen hem. Jag bad tusen gånger om ursäkt för allt han fått stå ut med idag men han hade överseende och frågade om jag nånsin skulle hitta tillbaks. Nej sa jag övertygande: mitt lokalsinne är obefintligt. Jag kom till Boby, 45 minuter för sent (no probs Sandra säger Boby) och såg att Liz inte är där. Lördag = hektiskt, och här står jag med Stephanie...och LAUREN. Ni vet, hon med korta shorts som satt ner på en stol med mobilen i handen. Jag får spel. Jag hade feberfrossa, var hungrig, huvudvärk och det sista jag behövde var en Lauren. Herregud. Jag tror jag sa till henne 15 gånger på en kvart vad hon skulle göra, tösabiten stod bara där och glodde och väntade på att maten skulle bli klar. FÖRIHELVETEGÅOCHTADISKENELLERNÅT FÖRBANNADESNORUNGE!!! Men så kan man ju inte säga. 'Hörredu Lauren, vet du, jag tror (jag VET) att disken där borta behöver bli diskad' ... Lauren svarar inte mig längre, men skitifucking samma, man tjänar inte sina pengar genom att stå. Stå och glo. Jag får spel. Jag fick en idé, man måste tänka taktiskt.'Hörredu Boby, sa jag lite försiktigt när ingen hörde - måste vi verkligen vara tre stycken här idag? Det är ju inte så hektiskt som vi trodde...' 'Höhö nä det har du rätt i!' säger han med sin söta indierdialekt OCH SÅ SKICKAR HAN HEM STEPHANIE! Alltså. Förihelvete. Försöker vara professionell medans jag för mitt inre drog den där tjejen i håret och frågade vad i helvete hon tror man gör för att tjäna pengar. På med ett fejkleende och servera 15000 gubbar kaffe. Bandet spelar 'Pretty woman' och en dammig gammal gubbe lutar sig fram och väser 'Hey babe, dom spelar din sång nu hör jag!' ;) ;) ;) SERJAGUTSOMENHO*AELLER?! Men det sa jag ju inte. 'Haha, thanks for that mister, ha ha ha!' Ha ha ha, fuck off fatty tänkte jag och tog hans kaffekopp. Orka. Kvällen gick för övrigt bra, och jag är nu i sängen, helt förstörd och ska få ett par timmars sömn innan packning och flytt står på schemat... Vilken jävla dag haha! :) Godnatt!

Då var det fredag igen. Torsdagen bjöd inte på så mycket spännande mer än jobb, blev inringd tidigare för att kocken var sjuk, så halva dagen spenderades med att göra baguetter, kul med lite omväxling. Skar bullarna så som jag alltid gör, håller dem i handen, skär genom halva och sedan lägger jag ner bullen på bordet och sätter handen över kniven och skär genom resten om ni förstår. Då kommer min kära kollega som alltid vet bäst och säger att så ska man inte göra för då kan man skära sig, bättre är att ha bullen liggandes och skära horisontellt med kniven. Fine tänkte jag när jag kom in tidigare imorse för att göra fler baguetter, han ska få som han vill. Jag har croissanten liggandes framför mig, lägger handen ovanpå för att hålla kvar den och skär sedan horisontellt, ganska fort och med kraft... Svisch säger det, så har jag filéat handen istället. Aaaajaajaaj den gick genom handen där... Helvete vad ont det gjorde och jag fick halvt panik. Blodet började sippra och jag kände svetten i pannan, jag klarar inte sånt. Hudbiten satt kvar, men det blev ett djupt jack, snett in i handen och jag blev vit i ansiktet. Mitt i morgonruschen hjälpte min kära chef mig med att tejpa ihop skiten och med blått förband och dubbla plasthandskar fortsatte jag med mina bullar. Kniven höll jag dock mig borta ifrån... Usch! Efter nån timme var handsken alldeles blodig på insidan, usch och fy! Vi tvättade, desinfekterade och la om en gång till, så snuttejag har gått med ett stort vitt förband hela dagen, aj! Det söker mig så otroligt så vi lämnar det här... :)

Fredagkväll och dags för sedvanligt Bobyjobb, förhoppningsvis slutar jag i tid och då blir det besök på Karalee för en drink. Hoppas inte för mycket på det, vet inte hur ikväll ska gå eftersom jag inte kan göra ngn disk på grund av handen...vi får se helt enkelt :) Måste upp i tid imorgon ändå, ska kolla på ett nytt hus/rum vid 9.30. Huset jag bor i med Franz nu ska säljas, så om tre veckor måste jag lämna. Blandade känslor, jag kommer sakna Franz men å andra sidan träffar jag inte honom så mycket eftersom han är i gruvorna, och dessutom ska det bli kul att ha housemates som är i min ålder :) Allt händer av en anledning!

Och sen måste jag påpeka. Vintern har kommit hit, och det är sjukt märkligt. På dagarna är det runt 25 grader, varmt och skönt, men morgnarna... Imorse var det 1,9 grader! Hur sjukt är inte det? Man såg vitt skit i gräset och luften man andades ut blev till ett stort moln. Jag MÅSTE köpa mig ett par vantar imorgon, det är en sak som är säker!

Dags för Bobyjobb, tack och adjö!
(En sak jag och Liz funderat länge över är; ibland försvinner Boby från köket, han röker inte, han är inte på toa, han är inte ute, han går bara upp i rök. Vi har länge länge försökt förstå var han tar vägen, men vi kommer inte på nåt. Var tar han vägen? Och varför? Och efter en tio minuter kommer han tillbaka precis som vanligt. Man vill ju inte gärna fråga, 'Tja Bobsan, var har du hållit hus?' Eller? För det kryper i kroppen av nyfikenhet nu, och vi vill gärna veta. Tips, någon? :)

Vad ska man säga, det har inte hänt så mycket sen sist, eller ja, inget som är lika händelserikt som den gångna fredagen och lördagen... I söndags var jag ledig, gick upp för att städa och tvätta och dagen försvann. Plötsligt var klockan fyra och det var dags för att bege sig in till stan för Sunday session. Hade väldigt trevligt och jag njöt av att vara ledig en söndag. Var som sagt ledig både fredag och söndag, men det har varit en helt galen helg och jag är allt annat än utvilad, något som jag kanske borde vara... Känns som jag hade kunnat sova i tre veckor i streck, fasen vad trött jag är! Såg schemat för nästa vecka och det visar sig att jag bara har två pass inbokade, ett halvt på tisdag och ett helt på torsdag, vilket innebär att jag kan soooova! Bobyjobbet är ju kvar förvisso, men ändå. Jag behöver sömn! Är ju här på Working holiday visum, och jag ser fram emot när delen "Holiday" kommer in i bilden :) Mer än så här blir det inte - jag lever och jag är trött! :) Jo just det. Den 20 maj (söndags) hade det gått ett halvår sen jag kom hit. Ett helt halvår, kan ni tänka er... Jag är chockad över hur tiden sprungit iväg... Nåja, puss på er!

I torsdags började jag jobb 10.00, vilket innebar att jag behövde gå hemifrån 09.20 för att hinna med bussen...så jag ställde klockan på 08.00, trodde jag. Mitt i all trötthet och utmattning från allt jobb ställde jag uppenbarligen klockan på 09.00, och vaknar och tänker att jag kan snooza lite. 09.16 upprepas alarmet och ett ljus går upp för mig. SHIT. För att hinna i tid måste jag gå hemifrån om typ...4 minuter. Jag orkade bara inte vara sen till jobb, det är så jävla hånigt! På nåt mirakel var jag på jobb 09.52, sminkad och vidgjord och då är även en kvarts bussresa inräknad. Hur lyckades jag? Dagen igår var sådär, jag och den där personen på jobb kommer INTE överens, och det suger att behöva jobba på samma ställe. There's a fine line between love and hate... Så igår fick vi båda nog antar jag, vi hade ett långt samtal och förhoppningsvis kommer det gå bättre nu. Fick en ide om att åka upp till Broome eller Darwin, dels för att jag fick spel på mitt jobb, och dels för att vintern har kommit hit. Morgnar och kvällar är svinkalla, det är typ 9 grader så man lämnar hemmet med jacka och halsduk och kommer hem i t-shirt för att solen sedan värmt upp dagen till 20-25 grader, mycket märkligt väder. Jag hittade en person som också skulle norrut så jag väntade i princip bara på svar från honom men...jag vet inte... Den ena kocken på jobb sa till mig när jag gnällde över kylan - jag har en vinterjacka du kan få! Hon tog med den igår och den passar som handen i handsken - jag som tror på ödet tar det som ett tecken och stannar lite till :)

Hursomhelst - nu till helgen. Tog ledigt igår för att fira min födelsedag, jobbade 8-18.30 och sen stressade jag hem, fixade sminket och håret och stack till Karalee. Drack mina efterlängtade vodka, lemon, lime & bittersdrinkar och när klockan var runt 12, och efter många om och men begav jag och Scotty oss in till stan. Han hade tjatat om mat hela kvällen så efter en hamburgare stack vi till Amplifier, en nattklubb i Perth city. Jag var ganska nykter, och vi gick loss till rockmusiken de spelade. Efter en liten stund stack vi till Capitol istället, en annan nattklubb precis bredvid. Vi ägde dansgolvet haha, gick loss som aldrig förr och det var en helt underbar kväll. Köpte svarta Smirnoff ice, och en sak är säker... Dom är livsfarliga, både på ett och annat sätt. Fröken Gustafsson var inte längre nykter. Scotty stod och höll sin flaska i handen och jag skulle ta en klunk av honom. Samtidigt som han håller hårt om flaskan försöker jag ta flaskan för att ta en klunk, men han skämtar och håller kvar den. Jag tar sats och försöker dra loss flaskan och då släpper han, och min hand med flaskan i hårt grepp flyger upp, med all kraft på tanden bredvid ena framtanden och jag hör inom mig ett läskigt kras. Fasen tänkte jag, det där kändes inte okej... Jag kände efter med tungan och på tungspetsen får jag en hård bit som var...en del av min tand. Jag fick panik. Går in på toaletten och kollar, och mycket riktigt, en liten liten del av tanden hade gått av. Hade man stått framför mig och pratat hade man inte sett det, men känslan...jag trodde halva tanden var av, för varenda gång jag stängde munnen skrapade tandens vassa kant emot läppen. Kvällen var över om man säger som så. Och i onyktert tillstånd var det inte lätt. Jag googlade 'akut tandläkare öppet dygnet runt' men jag hittade bara massa skit (tror jag haha) och mobilen visar idag att jag ringt EN HEL DEL samtal till olika tandläkare. Jag ringde ett journummer varpå en telefonsvarare med en indier som pratar går igång. Jag lägger på och efter nån minut får jag ett sms som lyder "Dentist here, how can I help you" Jag ringer honom men han svarar inte, så jag försöker smsa tillbaks,"My tooth is broken. And it hurts". Då skriver han nåt i stil med att det är för dyrt för mig att fixa det just nu. Kom igen, ofta man smsar med sin tandläkare, det var helt sjukt. Klockan fyra somnar jag med kläder och halsduk (?!) på. Ställer klockan på 8 och ringer till en tandläkare som har öppet på helger och får en tid klockan två senare på eftermiddagen. Det blev inte mycket sömn för mig, drömde om tandläkare och massa konstiga saker. Ja just, jag glömde nämna: jag har VÄRLDENS tandläkarskräck efter en incident som liten... Kom till tandläkaren på utsatt tid och doften fick mitt hjärta att gå i 190. Jag ville INTE. Dessutom var jag bakis som en häst, hade inte ätit och mådde INTE bra. Alls. Blir inkallad till två jättesöta vänliga kvinnliga tandläkare och berättar att jag är livrädd. Ännu räddare när det är ett nytt land och jag inte riktigt känner mig hemma. "Jag vill bara tala om att det kan bli dyrt, tandläkare i Australien är inte billigt" säger hon. Jotack, jag har hört det men va fan, det är bara att gilla läget. Hon klär min hals i sådana äckliga gröna papper och sätter på mig ett par solglasögon (!) Bara det liksom. "Fan va jag gillar dina skor" säger hon helt plötsligt. Klart, mina vita converse är min kärlek :) Lite kul mitt i allt, för sen säger hon "Would you like me to numb you up?" Jag får panik igen. Vadå numb? frågar jag och känner tankarna rusa runt. Det där lät sexuellt, vad menar hon åååååhherregud förbannade Smirnoff, vad fan skulle jag på dig för? Hon förklarar att det är bedövning. En nål. I tandköttet. Fetglöm sa jag, det händer inte. Kommer det göra ont utan? piper jag. Hon rekommenderade mig att ta den, lätt för henne att säga liksom. "Close your eyes my dear" säger hon och jag ser hur hon tar fram en stor spruta. NEJ JAG VILL INTE gråter jag och sätter händerna i pannan och biter ihop munnen som en fyraåring. "I don't want to I don't want to" hör jag mig själv säga sammanbitet och jag vill bara ge mig själv en lavett. Från någonstans öppnar jag munnen och låter henne göra det. Det kändes typ...ingenting. Helt sjukt. Det ser så mycket värre ut än vad det är, det kan jag lova. Efter det domnade hela näsan och överläppen av och jag hade så jävla roligt åt mig själv och känslan av att vara stennumb i hela flabben. Hon borrade, slipade och hade sig och jag låg och blundade och tänkte att en tupplur hade ju inte varit fel efter typ 4 timmars sömn. Men jag gapade som fan och det går inte att somna så, men jag var inte långt ifrån. Att gå till tandläkaren är faktiskt inte farligt. Efter en timme var hon klar, jag med en hel tand och 360 dollar fattigare. Men jag är nöjd. Är detta den sjukaste kvällen i Perth? Svar JA. Kommer jag någonsin ta en flaska från någons hand igen? Aldrig... :) Och det värsta - helgen är inte över än, Bobyjobb ikväll och Sunday session imorgon vilket innebär billig sprit på en varm uteservering... Wish me luck! :)

Ibland händer det sådär jobbiga saker på jobbet, eller inte jobbiga, men stunder då jag håller på att lägga mig på golvet av garv. Jag stod i kassan och först av allt, jag är inte rasist och jag har absolut inget emot svarthyade människor om man säger som så, MEN... Fram kommer en lång, stor, mörkhyad nästan kolsvart man och vill beställa kaffe. En "large long black, thanks" säger han, och jag reflekterar inte så mycket över det förrän jag upprepar hans beställning och tittar på honom (jag upprepar typ alltid beställningen samtidigt som jag tittar på kunden för att dubbekolla så det blivit rätt) 'A large long black' hör jag mig själv säga när jag tittar upp, långt upp på denna långa mörka stora man som står framför mig... Jag tänker snabbt 'börja inte skratta nu för fan, du kommer göra bort dig...' Och vad händer när man tänker 'börja inte skratta...' Jag tar betalt och ut från kassaapparaten printas den lilla notan med hans beställning 'Large long black' stod där. Jag dog. Jag klarade inte av att titta på honom, utan 'ha en bra dag, tack och hej' blev sagt under tiden jag frenetiskt pillade på allt jag kunde hitta runtom kassan. Alltså, missförstå mig inte, men det var så jävla roligt så jag höll på att avlida, ni vet, när det är eftermiddag och man blir sådär fnittrig åt allt, det händer mig OFTA. Och det är så jobbigt, särskilt när man inte vill få folk att känna sig obekväma för att man skrattar liksom. Jisses, det är inte lätt ibland. Lika roligt är det när asiater med väldigt dålig engelska beställer saker, alltså va fan, jag får ont i magen och att försöka gissa sig till vad de menar är inte det lättaste... 'Smoothie' har hetat 'Smosch' några gånger, och häromdagen var det en som kom fram till kassan och skulle beställa två kaffe. Det finns 5000 kaffesorter i detta land, så jag klandrar inte honom, men framför mig står en man som tittar på mig sött och säger 'En flat white' och en...'flat' tack. Vad FAN är en flat tänker jag? Ja, en 'flat' säger han igen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när han för tredje gången vill beställa en 'flat'. Hans kompis som står bredvid knuffar han i sidan och skrattar 'En latte' säger han, inte en 'flat'! Alla tre skrattade, så det var ju skönt att för en gångs skull skratta med någon och inte bara åt någon haha :)

Har 3 månader kvar att jobba på cafeet, önskar att tiden går fort fort fort nu! Har blivit mätt på allt drama där, man ska inte blanda ihop personligt och jobb - men jag lär mig av mina misstag, det är en sak som är säker... Nåväl, det var väl allt för idag, tack och adjö :)

Nedan: husdjur, why not?

OJ. Var borjar man nar man inte bloggat pa tva veckor? Forlat? :) Jag har inte haft min bloggmojo i mig kan man val saga, den dar kreativiteten har bara inte funnits, och att skriva for skrivandets skull kommer bara bli trakigt, SA... Det ar inte lont att rabbla upp i tidsordning vad som hant sen forra inlagget, sa vi kor pa en brainstorm av vad jag kommer ihag.

Min kara Bobys fru skulle hamta hem barnen fran Indien, vilket resulterade i att en bla liten bil blev min i tva veckor, jag tackar for det ja! Jag skulle fa den pa sondagen nar hon akte, men redan pa fredagkvall nar jag jobbat i x antal timmar, fran tidig morgon till sen kvall sa Boby 'Hey Sandra, do you mind taking the car tonight instead?' Ja, jo det kunde jag val gora, fanmed att jag inte hunnit forbereda mig mentalt bara. Lojligt? Jag har inte kort bil pa...6 manader (om man bortser fran ett par ganger av den glomda tiden da jag jobbade som biltvattare haha) och dessutom har dom forbannad vansterjavlatrafik har. Men okej, jag ar inte den som ar den, sa nar passet var slut och klockan var sent satte jag mig i bilen, pa fel sida av bilen, och hjartat gick i 190. 'You'll be responsible for the car hey' sa Boby innan jag fick nycklarna. Shit. Jag satte nervost i nycklarna och inser att det ar en automatare, men jag har ingen aning om var 'R' ligger eftersom det ar morkt som ett helvete, och jag fick lysa med mobilen pa vaxelspaken for att kunna lagga i ratt 'vaxel'. Shit tankte jag igen, hur ska detta ga? Jag backar ut, kor ivag och lyckas ta mig framat. Boby och hans fru ligger i filen bredvid mig och kor som darar, de vinglar, bromsar, blinkar och har sig, och jag fattar....noll. Efter ett bra tag kor dom upp jamnsides med mig, vevar ner rutan och jag vinkar glatt, for att saga hejda liksom. Da hor jag Siji (hans fru) skrika pa engelska med indisk brytning 'Sandra Sandra, the lights, turn on the lights!' SHIT. Langt om lange hittar jag ljusknappen och jag kunde bara forestalla mig hur vilda diskussioner pagick i deras bil om vems idiotide det var att lana ut bilen till mig... Hur som helst tog jag mig hem. Hel. Men det ar ett helsike att kora pa fel sida av vagen. Att kora rakt fram ar ju okej, men nar man ska svanga och vara saker pa att hamna i ratt fil, det ar inget vidare. Dagen efter skulle jag bege mig till shoppingcentret som ligger ungefar 5-10 minuters bilfard fran har. Jo tjena. Jag korde i cirklar och det tog mig en timme att komma fram, dels pa grund av mitt jakla lokalsinne och lite for att det ar vanstertrafik och man inte riktigt inser hur deras vagnat ser ut. Jag handlade vad jag skulle och sen skulle jag bege mig hemat, stressad som fasen for att jag skulle ivag och jobba igen och jag var tvungen att aka hemom for att byta klader. Det tog over en timme att komma hem igen, och anledningen till att jag hittade ratt var for att jag gratfardig fick stanna i ett bostadsomrade och fraga en snall man om var i helvete och at vilket forbannat hall Canning Highway ligger pa. Jag fick spel. Franz skulle ocksa till restaurangen - behover jag saga vem som korde bilen dit...?

Veckan som foljde har val inte direkt varit handelserik, om man inte bortser fran jobb da, for jag har jobbat som en dare. Jag har gjort tva veckors timmar pa en vecka, och i fredags var jag helt slut. Efter 15 timmars jobb skulle jag kora hem... Oh jisses. Stod i en T-korsning och vantade pa att svanga hoger. Det gjorde jag ocksa. Forutom att jag la mig pa fel sida av vagen, hade jag fortsatt kora hade jag kort mot all trafik och det hade ju varit trist, jag fick PANIK. Jag fick backa tillbaka fort som fasen, sedan gor om gor ratt, och till slut kom jag hem. HEL an en gang. Svetten rann och jag skakade som ett asplov, detta ar vad jag fasat for hela tiden, att raka kora pa 'fel' sida av vagen, och sa hander det... Samma natt hade jag mardrommar om poliser som stoppar mig nar jag ar ute och kor, och lordagmorgon vaknar jag 06.15 av att jag trillade av sangen haha :) Somande om och sedan vakande jag, sjukt outvilad och begav jag mig till samma shoppingcenter igen, denna gangen kom jag dit pa ungefar tio minuter, och det ar rakstracka i princip hela vagen, men anda... Nar jag ska lamna stallet igen kor jag ut, ska gora en forbannad hogersvang igen och koncentrerar mig pa att lagga mig i ratt fil, pa ratt sida av vagen denna gangen. Jag star precis vid en vagskylt som sager 'Give way' och jag sager for mig sjalv, 'Vem fan ska jag give way for?' Kollar at vanster, som man alltid gor hemma nar man ska gora en hogersvang och sen kor jag...som man alltid gor hemma var det ja... TUUUUUUUUUUUUUUUUTTUUUUUUUUUUT hor jag fran hoger sida, och dar kommer en bil som var VALDIGT nara min lanade valdigt nya och fina Bobybil. JAVLAR vad nara det dar var tankte jag, och kande att nu javlar racker det, jag och bil och Oz = inte sant. Korde till jobb med hjartat i halsgropen och hade en laaaang dag pa jobb med massa forberedelser infor sondagens morsdags-buffe. Kvallen var ganska lugn, sa vi slutade runt 10-tiden vilket var en tillracklig anledning for att aka bort till puben och saga hej. Nar klockan slog 12.01 stallde dom sig runt om mig och sjong for mig, sotnosar dar. Kom hem runt 1-tiden och spenderade ett par timmar i telefon med en manniska jag aldrig trodde jag skulle prata med igen, mycket markligt, men jakligt skoj. Det ar skont att hora att allt har gatt val, trots att vi gick skilda vagar for ett tag sen... Vad sager man, pa kart aterseende fast anda inte for att det var bara ett telefonsamtal - pa kart aterhorande? :)

Naval, imorse vaknade jag, och insag att det var min fodelsedag pa riktigt. Min 25-arsdag, och jag ar inte hemma, jag ar langt borta och helt ensam i ett hus. Det kanns minst sagt markligt. Jag hade ju varit ensam hemma ocksa i min lagenhet i Sverige, men det ar fortfarande inte riktigt samma sak. Korde till jobb och alla var sa stressade och mitt uppe i sitt, alla yrade runt och forsokte fa allt att bli klart eftersom 66 atande gaster skulle anlanda efter typ 40 minuter. Nar jag stod och skar frukt slangde sig plotsligt Boby runt halsen pa mig och sa 'Ooooh Sandra, happy birthday, I forgot to tell you!!' Han ar sa sot. Dagen gick bra, massa god mat, Boby tvingade mig att ata fran buffen nar de andra tog hand om disken, det ar val en ganska okej deal :) Nar jag dukade av tallrikar senare blir jag stoppad av vardinnan, varpa hon plockar upp mikrofonen och talar om for alla att det ar min 25-arsdag, och bandet borjar spela, och alla gaster sjunger Happy Birthday for mig... Dar star jag i mitten med tallrikar i famnen, svett i pannan och roda kinder... Sjukt sott! Sedan kommer vardinnan in med champagne till mig, sa himla fint!

Med andra ord, det har varit en bra fodelsedag, men anda konstig, nar jag pratade med mamma grat vi och skrattade om vartannat - vad gor man nar man ar sa langt borta liksom. Manga ganger har jag hemlangtan, varje ny dag ar annorlunda, ibland vill jag hem och ibland vill jag bara stanna. Det ar sa lugnt och skont och tryggt hemma, men samtidigt...jag maste leva i nuet, jag ar har nu, och detta kommer inte vara for evigt. Nagonstans vet jag och kanner inom mig att nej, jag ar inte klar har, inte an...

Skot om er dar hemma, jag ska forsoka att uppdatera inom kort igen :)