sandravictoria

OJ. Var borjar man nar man inte bloggat pa tva veckor? Forlat? :) Jag har inte haft min bloggmojo i mig kan man val saga, den dar kreativiteten har bara inte funnits, och att skriva for skrivandets skull kommer bara bli trakigt, SA... Det ar inte lont att rabbla upp i tidsordning vad som hant sen forra inlagget, sa vi kor pa en brainstorm av vad jag kommer ihag.

Min kara Bobys fru skulle hamta hem barnen fran Indien, vilket resulterade i att en bla liten bil blev min i tva veckor, jag tackar for det ja! Jag skulle fa den pa sondagen nar hon akte, men redan pa fredagkvall nar jag jobbat i x antal timmar, fran tidig morgon till sen kvall sa Boby 'Hey Sandra, do you mind taking the car tonight instead?' Ja, jo det kunde jag val gora, fanmed att jag inte hunnit forbereda mig mentalt bara. Lojligt? Jag har inte kort bil pa...6 manader (om man bortser fran ett par ganger av den glomda tiden da jag jobbade som biltvattare haha) och dessutom har dom forbannad vansterjavlatrafik har. Men okej, jag ar inte den som ar den, sa nar passet var slut och klockan var sent satte jag mig i bilen, pa fel sida av bilen, och hjartat gick i 190. 'You'll be responsible for the car hey' sa Boby innan jag fick nycklarna. Shit. Jag satte nervost i nycklarna och inser att det ar en automatare, men jag har ingen aning om var 'R' ligger eftersom det ar morkt som ett helvete, och jag fick lysa med mobilen pa vaxelspaken for att kunna lagga i ratt 'vaxel'. Shit tankte jag igen, hur ska detta ga? Jag backar ut, kor ivag och lyckas ta mig framat. Boby och hans fru ligger i filen bredvid mig och kor som darar, de vinglar, bromsar, blinkar och har sig, och jag fattar....noll. Efter ett bra tag kor dom upp jamnsides med mig, vevar ner rutan och jag vinkar glatt, for att saga hejda liksom. Da hor jag Siji (hans fru) skrika pa engelska med indisk brytning 'Sandra Sandra, the lights, turn on the lights!' SHIT. Langt om lange hittar jag ljusknappen och jag kunde bara forestalla mig hur vilda diskussioner pagick i deras bil om vems idiotide det var att lana ut bilen till mig... Hur som helst tog jag mig hem. Hel. Men det ar ett helsike att kora pa fel sida av vagen. Att kora rakt fram ar ju okej, men nar man ska svanga och vara saker pa att hamna i ratt fil, det ar inget vidare. Dagen efter skulle jag bege mig till shoppingcentret som ligger ungefar 5-10 minuters bilfard fran har. Jo tjena. Jag korde i cirklar och det tog mig en timme att komma fram, dels pa grund av mitt jakla lokalsinne och lite for att det ar vanstertrafik och man inte riktigt inser hur deras vagnat ser ut. Jag handlade vad jag skulle och sen skulle jag bege mig hemat, stressad som fasen for att jag skulle ivag och jobba igen och jag var tvungen att aka hemom for att byta klader. Det tog over en timme att komma hem igen, och anledningen till att jag hittade ratt var for att jag gratfardig fick stanna i ett bostadsomrade och fraga en snall man om var i helvete och at vilket forbannat hall Canning Highway ligger pa. Jag fick spel. Franz skulle ocksa till restaurangen - behover jag saga vem som korde bilen dit...?

Veckan som foljde har val inte direkt varit handelserik, om man inte bortser fran jobb da, for jag har jobbat som en dare. Jag har gjort tva veckors timmar pa en vecka, och i fredags var jag helt slut. Efter 15 timmars jobb skulle jag kora hem... Oh jisses. Stod i en T-korsning och vantade pa att svanga hoger. Det gjorde jag ocksa. Forutom att jag la mig pa fel sida av vagen, hade jag fortsatt kora hade jag kort mot all trafik och det hade ju varit trist, jag fick PANIK. Jag fick backa tillbaka fort som fasen, sedan gor om gor ratt, och till slut kom jag hem. HEL an en gang. Svetten rann och jag skakade som ett asplov, detta ar vad jag fasat for hela tiden, att raka kora pa 'fel' sida av vagen, och sa hander det... Samma natt hade jag mardrommar om poliser som stoppar mig nar jag ar ute och kor, och lordagmorgon vaknar jag 06.15 av att jag trillade av sangen haha :) Somande om och sedan vakande jag, sjukt outvilad och begav jag mig till samma shoppingcenter igen, denna gangen kom jag dit pa ungefar tio minuter, och det ar rakstracka i princip hela vagen, men anda... Nar jag ska lamna stallet igen kor jag ut, ska gora en forbannad hogersvang igen och koncentrerar mig pa att lagga mig i ratt fil, pa ratt sida av vagen denna gangen. Jag star precis vid en vagskylt som sager 'Give way' och jag sager for mig sjalv, 'Vem fan ska jag give way for?' Kollar at vanster, som man alltid gor hemma nar man ska gora en hogersvang och sen kor jag...som man alltid gor hemma var det ja... TUUUUUUUUUUUUUUUUTTUUUUUUUUUUT hor jag fran hoger sida, och dar kommer en bil som var VALDIGT nara min lanade valdigt nya och fina Bobybil. JAVLAR vad nara det dar var tankte jag, och kande att nu javlar racker det, jag och bil och Oz = inte sant. Korde till jobb med hjartat i halsgropen och hade en laaaang dag pa jobb med massa forberedelser infor sondagens morsdags-buffe. Kvallen var ganska lugn, sa vi slutade runt 10-tiden vilket var en tillracklig anledning for att aka bort till puben och saga hej. Nar klockan slog 12.01 stallde dom sig runt om mig och sjong for mig, sotnosar dar. Kom hem runt 1-tiden och spenderade ett par timmar i telefon med en manniska jag aldrig trodde jag skulle prata med igen, mycket markligt, men jakligt skoj. Det ar skont att hora att allt har gatt val, trots att vi gick skilda vagar for ett tag sen... Vad sager man, pa kart aterseende fast anda inte for att det var bara ett telefonsamtal - pa kart aterhorande? :)

Naval, imorse vaknade jag, och insag att det var min fodelsedag pa riktigt. Min 25-arsdag, och jag ar inte hemma, jag ar langt borta och helt ensam i ett hus. Det kanns minst sagt markligt. Jag hade ju varit ensam hemma ocksa i min lagenhet i Sverige, men det ar fortfarande inte riktigt samma sak. Korde till jobb och alla var sa stressade och mitt uppe i sitt, alla yrade runt och forsokte fa allt att bli klart eftersom 66 atande gaster skulle anlanda efter typ 40 minuter. Nar jag stod och skar frukt slangde sig plotsligt Boby runt halsen pa mig och sa 'Ooooh Sandra, happy birthday, I forgot to tell you!!' Han ar sa sot. Dagen gick bra, massa god mat, Boby tvingade mig att ata fran buffen nar de andra tog hand om disken, det ar val en ganska okej deal :) Nar jag dukade av tallrikar senare blir jag stoppad av vardinnan, varpa hon plockar upp mikrofonen och talar om for alla att det ar min 25-arsdag, och bandet borjar spela, och alla gaster sjunger Happy Birthday for mig... Dar star jag i mitten med tallrikar i famnen, svett i pannan och roda kinder... Sjukt sott! Sedan kommer vardinnan in med champagne till mig, sa himla fint!

Med andra ord, det har varit en bra fodelsedag, men anda konstig, nar jag pratade med mamma grat vi och skrattade om vartannat - vad gor man nar man ar sa langt borta liksom. Manga ganger har jag hemlangtan, varje ny dag ar annorlunda, ibland vill jag hem och ibland vill jag bara stanna. Det ar sa lugnt och skont och tryggt hemma, men samtidigt...jag maste leva i nuet, jag ar har nu, och detta kommer inte vara for evigt. Nagonstans vet jag och kanner inom mig att nej, jag ar inte klar har, inte an...

Skot om er dar hemma, jag ska forsoka att uppdatera inom kort igen :)