sandravictoria

Först vill jag tacka för alla fina söta rörande kommentarer till mitt förra inlägg - ni är underbara!

Nu så, nu jävlar händer här grejer! Jag hade fått ett farmjobb - obetalt, packa och plocka ägg från höns, 3 månaders förbannat volontärjobb.. Nåja, det fick sparas som reservplan så jag tackade ja. Skulle startat nu på torsdag kväll - 3,5 timme utanför Perth och det kändes som om jag fått min dom och väntade på att åka i fängelse. Jag var riktigt nere och föreställ er - jag hade inte ens kommit dit! På gumtree hittar jag en ny annons - Ensamstående pappa behöver nanny till sin 2,5-åriga dotter på sin fårfarm. 1 timme och 20 minuter från Perth, måndag-fredag, $300 i veckan, mat och boende inkluderat. Yes please! Vi hade en intervju på ett café i torsdags, jag var nervös som en häst - detta vill jag ha! Han skulle ringa tillbaks dagen efter, och jag väntade med telefonen tätt intill... Vid 3 ringde han och sa att jag var mer än välkommen om jag ville... Om jag ville? Kan det bli bättre än såhär...?

Aah, jag har sån tur! Helgen har varit fantastisk, härligt väder och trevliga återseenden <3

Jag har ett dilemma. Jag älskar Australien så ofantligt - Sverige kan inte mäta sig med detta land på långa, LÅNGA vägar! Jag känner en befrielse när jag tänker på att säga upp min lägenhet, telefonabonnemang, jobb, allt, allt ska skrivas av! Här vill jag stanna, här är jag fri, fri som aldrig någonsin, och det är en obeskrivlig känsla. Och så tänker jag sen - men vad sysslar du med? Vem tror du att du är, dina vänner och främst din familj - dom då? Kan man bara "lämna" sådär? Hur egoistiskt är inte det, tro att man bara kan fucka off sådär? Vad betyder mest, jag själv eller dom som fött mig, uppfostrat mig, gjort mig till den jag är idag, alla vänner, alla skratt och minnen - är det ett nytt minne nu? "En gång i tiden kära barn, så bodde din mamma i Sverige, i mina unga dagar..." Eller? Jag kan inte se mig själv hemma, jag får ångest av tanken! På plats, Nöbbelövs Torg 17 i min soffa. Ja. Det kan jag sakna då och då. Men tänk en natt hemma, sedan vakna upp och inse att jag är i Lund, i Sverige. Jag får seriöst andnöd. Jag vägrar. Vad jag sett under 9 månader i Australien är något jag aldrig varit med om förr - så mycket på så kort tid, pure beauty är allt jag kan säga. Hur kan man föredra Sverige? Det går inte. Jag vill inte hem. Jag VILL INTE. Samtidigt som jag brottas med mitt dåliga samvete - som jag tror att jag har? Eller som jag 'vill tro' att jag har - för det borde man väl känna i ett läge som detta? Skuld för att man drar? Jag vet inte, det är varken svart eller vitt detta, det är nån jäkla gråzon där det enda som lyser upp är att se mig själv i spegeln - vem har jag blivit och hur stark har jag vuxit mig till? Jag är så annorlunda - inuti mig själv och jag älskar känslan! Att åka tillbaka "hem" skulle vara som att dras ner i en mörk brunn, varför gå tillbaka när man kan fortsätta gå framåt? Nej, tack till Tomas som fick mig till att göra denna resan - som skulle vara i maximalt 6 månader, och bestå av i princip nån månads bananplockande och sen festasolasuparesarunt. Detta har blivit något HELT annat. Detta har blivit på egen hand, helt ensam. Jag har till och med rest runt Asien själv, jag vågade! I Sverige sa jag alltid "Jag beundrar sådana människor som kan göra det valet att resa så - man måste vara en speciell sorts person för att bara kunna dra sådär det och därför skulle jag aldrig våga..." Vad hände med det resonemanget? Nånstans kände jag när jag lämnade Sverige och sa till alla "Det är bara 6 månader, det går fort...", någonstans kände jag att så kommer det inte att bli. Magkänslan sa något helt annat - och det var R-Ä-T-T. Jag har vuxit, jag har vågat, jag har chansat och testat...och jag har vunnit ALLT.

Kort uppdatering - jag lever! :) Letar farmjobb som en dåre - det har blivit dags att ta ställning - efter 3 månaders farmjobb kan jag ansöka om ett andraårsvisum. Vilket då såklart innebär att jag kan stanna ett år till. Jag vill INTE lämna Perth, men...vad göra - om farmjobb är det enda sättet att stanna så antar jag att det är värt det... 3 månader på en farm går fort...(?) Att åka hem nu känns inte rätt - Australien känns som hemma och det är lite läskigt samtidigt. Att prata svenska är lika konstigt. 9 månader har gått nu, sedan jag lämnade - är det sjukt eller vad? Nåväl - Bobyjobb ikväll, alldeles strax, sedan blir det en lugn kväll (natt), häng i Kings Park i ett 24-gradigt Perth är vad som står på schemat imorgon - MYS!

Så var man tillbaks i Australien igen. Landade vid 5 på morgonen i fredags morse och jag var förstörd. Inget jobb, regnigt, kallt, allmänt skit! Gick och la mig och vaknade igen vid 12.30. Gick upp och tog en snabb titt på gumtree för att söka jobb. Hittar ett som barista/sandwich-görare, 2.5 km från var jag bor. Chefen ville ha cv och resumé och skit till sin mail, men han hade också lämnat sitt telefonnummer så jag ringde. Hej och hå, kan du komma hit nu? Visst, på med kläder och borsta tänderna och en 45 minuter senare var jag där och fick ett heltidsjobb. Det är en italiensk lunchbar, bara 4 anställda, måndag till fredag 7-2, är det okej? JADÅ! Det tog inte ens en timme att få ett nytt jobb - jag var så lycklig så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Pengarna på kontot började ta slut och jag var sååå orolig över min ovissa framtid - och när jag fick jobbet trodde jag fortfarande att jag drömde. Helt sjukt. Och helt fantastiskt :)

Helgen och de senaste dagarna har varit helt perfekta, träffat härliga nya vänner, dansat, festat, hälsat på Bobyjobbet, testat salsa, solat och bara njutit av att livet är såhär bra :)

Nu är det dags för lite sol i trädgården och sedan får vi se vad helgen har att erbjuda ;)