Att vara...egoistisk, eller inte?
Jag har ett dilemma. Jag älskar Australien så ofantligt - Sverige kan inte mäta sig med detta land på långa, LÅNGA vägar! Jag känner en befrielse när jag tänker på att säga upp min lägenhet, telefonabonnemang, jobb, allt, allt ska skrivas av! Här vill jag stanna, här är jag fri, fri som aldrig någonsin, och det är en obeskrivlig känsla. Och så tänker jag sen - men vad sysslar du med? Vem tror du att du är, dina vänner och främst din familj - dom då? Kan man bara "lämna" sådär? Hur egoistiskt är inte det, tro att man bara kan fucka off sådär? Vad betyder mest, jag själv eller dom som fött mig, uppfostrat mig, gjort mig till den jag är idag, alla vänner, alla skratt och minnen - är det ett nytt minne nu? "En gång i tiden kära barn, så bodde din mamma i Sverige, i mina unga dagar..." Eller? Jag kan inte se mig själv hemma, jag får ångest av tanken! På plats, Nöbbelövs Torg 17 i min soffa. Ja. Det kan jag sakna då och då. Men tänk en natt hemma, sedan vakna upp och inse att jag är i Lund, i Sverige. Jag får seriöst andnöd. Jag vägrar. Vad jag sett under 9 månader i Australien är något jag aldrig varit med om förr - så mycket på så kort tid, pure beauty är allt jag kan säga. Hur kan man föredra Sverige? Det går inte. Jag vill inte hem. Jag VILL INTE. Samtidigt som jag brottas med mitt dåliga samvete - som jag tror att jag har? Eller som jag 'vill tro' att jag har - för det borde man väl känna i ett läge som detta? Skuld för att man drar? Jag vet inte, det är varken svart eller vitt detta, det är nån jäkla gråzon där det enda som lyser upp är att se mig själv i spegeln - vem har jag blivit och hur stark har jag vuxit mig till? Jag är så annorlunda - inuti mig själv och jag älskar känslan! Att åka tillbaka "hem" skulle vara som att dras ner i en mörk brunn, varför gå tillbaka när man kan fortsätta gå framåt? Nej, tack till Tomas som fick mig till att göra denna resan - som skulle vara i maximalt 6 månader, och bestå av i princip nån månads bananplockande och sen festasolasuparesarunt. Detta har blivit något HELT annat. Detta har blivit på egen hand, helt ensam. Jag har till och med rest runt Asien själv, jag vågade! I Sverige sa jag alltid "Jag beundrar sådana människor som kan göra det valet att resa så - man måste vara en speciell sorts person för att bara kunna dra sådär det och därför skulle jag aldrig våga..." Vad hände med det resonemanget? Nånstans kände jag när jag lämnade Sverige och sa till alla "Det är bara 6 månader, det går fort...", någonstans kände jag att så kommer det inte att bli. Magkänslan sa något helt annat - och det var R-Ä-T-T. Jag har vuxit, jag har vågat, jag har chansat och testat...och jag har vunnit ALLT.
