iPhone gone missing
Förra torsdagen anlände vi till Sihanoukville vid halvtvå tiden och mötte upp killarna som vi träffat tidigare i Koh Kong. Vi gick ut allihop och åt indiskt, sjukt gott och billigt. Eftermiddagen spenderades med öl och biljard, sedan begav vi oss till stranden. Jag och Ari ville få våra ben vaxade och på stranden hittade vi några Kambodjaungar som utförde threading, dvs att man drar ut håren med någon form av sytråd. I FYRA timmar plågade dem oss, och 40 dollar senare var vi lena som barnrumpor över hela kroppen, en bra deal men ack så smärtsam! Kvällen bjöd på utgång utan dess like, denna historien är något jag aldrig kommer glömma... Vi gick ut och drack buckets, shots och drinkar, och efter timmars dansande gick vi ner till stranden och satt där i mörkret i ungefär en halvtimme. Bredvid mig hade jag min väska med pengar och mobil. När vi skulle gå kände jag i väskan...min iPhone var borta. Min bebis, mitt allt, halva mitt liv var long gone och jag fick PANIK. Halvfull och gråtandes försöker vi leta, men såklart utan resultat. Från ingenstans hittar vi en tuktukkille som påstår sig ha sett en man som tagit mobilen ur min väska, och han lovar att hjälpa oss. Klockan var runt halv3 på natten, och det var beckmörkt. Andy, en i gänget var med mig och sa att det var en jäkligt dum idé att åka med en random tuktukkille mitt i natten, mitt i Kambodja. Men. Min iPhone...jag MÅSTE ha den. Så vi åkte med. Killen åkte runt till olika gränder, och jag var livrädd. Slutligen kom vi fram till polisstationen och tuktukkillen väckte polisen, som sedan kom ner till bordet där vi satt, endast iklädd handduk kring midjan. Under en timme satt vi och lyssnade på tuktukkillen och polisen när de pratade Khmer och vi fattade noll och inget. När klockan var halv6 på morgonen konstaterade de att vi var på fel polisstation, denna hanterade bara misshandel. Aaah come on, visste dom inte det från början? Killen sa att den andra polisstationen öppnade klockan sju, och han skulle hämta oss från vårt guesthouse. Vi hittade ett ställe som sålde kaffe, och under tiden vi väntade sprang jag tillbaks till nattklubben för att hämta mina flipflops. (Varför super man alltid bort sina skor utomlands?) Vi var trötta som as, och jag skrattade och grät om vartannat. Klockan blev 7 och tuktukkillen kom som utlovat. 40 dollar ville han ha för resan, och vad göra? Det var bara att betala och se glad ut. Han körde oss till den andra "polisstationen" (ett skjul med plaststolar) och förklarade för dem vad som hänt. Det var inte mycket dom kunde göra, dom hade en misstänkt som brukar gå på stranden och stjäla saker och sen sälja det på marknaden, som skulle öppna klockan 5 senare samma dag. Polisen tyckte vi skulle komma tillbaks under eftermiddagen, och just när vi skulle gå frågar dom efter min nationalitet. Swedish, sa jag, och då jävlar fick dom fart. Polisen och en annan kille åkte iväg på en scooter för att se om den misstänkta mannen var hemma. Efter ungefär en halvtimmes väntan kom de tillbaks, utan iPhone. Jag var förkrossad. Polisen började skriva en anmälan, och herrejisses vilken tid det tog för honom att skriva... Han frågade om mammas och pappas jobb, en jäkla massa onödiga fakta... Han skrev och skrev och skrev, tiden gick, han skrev lite till, och när jag tittade på pappret hade han fyllt i...en rad. Jag fick panik. Efter ett tag åkte en ny polis iväg och vi fortsatte att fylla i anmälan. Klockan var ungefär halv9 när de kom tillbaka, och jag tittar på polisen när han stegar fram till mig. Ur fickan plockar han upp...min iPhone... Jag slängde mig runt halsen på honom och han stegade nervöst ett par steg tillbaks (tjejer bör inte vara närgångna på kambodjanska män haha) ... Jag var i fullständig chock. Jag grät och skrattade och visste inte var jag skulle ta vägen. Äntligen skulle vi få gå hem och sova! Vi hade varit vakna i över 24 timmar och fyllan började så smått övergå till bakfylla och vi mådde sådär. Men...det var inte slut än. När anmälan var komplett ifylld var det dags att göra en kopia. Ingen kopia via kopiator. Utan en handskriven, som polisen gjorde. Jag dog lite inombords, jag kalkylerade snabbt i huvudet och insåg att det skulle ta honom nån timme till att göra en handskriven kopia. Allt vi kunde göra var att vänta eftersom min iPhone låg i säkert förvar bredvid polisens hand. Han tänkte inte ge mig den än. Efter många suckar och stön var han klar och vi trodde vi skulle få gå hem. Men...nu var det dags för fingeravtryck och underskrifter till höger och vänster. "Now photo!" säger polisen, och vi fattar inget. Polisstationen kryllade av kambodjanska män, ingen aning om vem det var, och vi stannade snällt kvar. De åkte iväg och kom sedan tillbaks med en kamera, och vi förberedde oss... Kamerajävlens batteri var urladdat. Irritationen spreds i hela min kropp och jag kände att jag hade fått nog... Klockan var nu ungefär halv11 och vi var som två vrak. När batteriet var färdigladdat fick vi ställa oss på rad, poliser, olika män, tuktukkillen, Andy och jag, och i mitten höll vi alla i iPhonen, typ 16 tummar och pekfingrar på min återfunna iPhone, och jag i mitten med världens mest hysteriska skrattanfall åt denna bisarra situation. Jag trodde jag skulle dö. Fotot skulle publiceras i Phnom Penh news. Seriöst. Tuktukkillen ville ha 40 dollar för att ha angett killen som tog min mobil, och polisen sa att jag kunde ge honom så mycket jag ville. Jo, såklart kostar det. Efter att ha åkt till en ATM blev vi skjutsade hem av tuktukkillen, ÄNTLIGEN dags att sova! Vi var så förstörda, och väl tillbaks på hotellet mötte vi upp resten av gänget som undrade var fasen vi hade varit hela natten... Vi berättade den sjuka historien och vid 12tiden kom vi i säng, jag med min iPhone tätt tätt intill. Efter 5 timmars orolig sömn gick vi ut för att äta, och på vägen möter vi tuktukkillen. Vi hejar och han stannar. Bakom sig har en kille som agerar tolk - tuktukkillen ville ha 40 dollar till, eftersom polisen enligt honom tagit hans pengar. I en halvtimme argumenterade vi och jag vägrade ge honom mer pengar. De bad oss åka till polisstationen igen, men fetglöm. De sa att de skulle be polisen komma tillbaks till vårt hotell morgonen efter och vi kom överens, med vetskapen om att vi skulle lämna Sihanoukville redan 7 på morgonen. Så...om poliserna kom eller inte kommer jag aldrig få reda på, men det är en SJUK histora som jag aldrig kommer glömma!
