sandravictoria

Fan va jag hatar krypen som finns här! Eller "krypen" (snarare varelserna med fler än fyra ben) kanske jag ska säga. Imorse gick jag in i rummet och kände att något kom på mitt knä, nåt kallt och ludet, och jag tvärstannar, spänner krampaktigt knytnävarna (till vilken nytta egentligen, det är inte så att jag tänkte ge krypet en box liksom...) och ger ifrån mig ett krystat "Iiiiiiiiihhhhh". Pam känner till min kryppanik och skrattar från badrummet, "Cockroach?" frågar hon och jag piper fram att det är nåt annat. Nåt skit som hoppar. Högt dessutom! Hugh kommer in som den gentleman han är och ska rädda mig. Det var en ricket eller en kricket eller en rocket, jag kommer inte riktigt ihåg, men den ser ut som en blandning av en ödla, groda och gräshoppa och den är jävligt tjock och förbannat äcklig. Jag HATAR dom! Häromkvällen hade jag gått och lagt mig och hör hur det prasslar någonstans. Jag försöker låtsas som att jag inte hör det och att det bara är jag som inbillar mig, men samtidigt vet jag, man HÖR när det är en kackerlacka på g. Varför vet jag inte, dom bara hörs väldigt...ljudligt och mycket liksom. Jag ligger kvar och funderar på om jag vill möta skräcken i vitögat nu eller om jag vill vakna upp av att den kryper i mitt ansikte. Efter en mycket kort betänketid valde jag det första alternativet och sakta klev jag ur sängen. Fanfanfan ta det nu lugnt, det är bara en brun liten, nej den är inte liten, jodå, bara en liten insekt, den är mer rädd för dig än vad du är för den (HELL NO!!!) seså det kommer gå bra. Jag sätter mig på huk bredvid papperskorgen och petar lite försiktigt på den tomma chipspåsen som ligger överst. Det hörs ett massivt prassel och plötsligt ser jag två antenner som nyfiket sticker fram. ÅÅÅÅH! Jag satt ett bra tag och stirrade på den jävlen och var livrädd att han skulle bestämma sig för att flyga mot mig. Min bästa plan för tillfället var att snabbt som fan trä över en ny påse över papperskorgen, och sen "hälla ut" kackerlackan. Jag tror jag hade tre påsar runt om min vanliga soppåse, och svettig och full av adrenalin kunde jag sen somna... Usch! Men, jag gjorde det, helt själv och förhoppningsvis är jag 0,01 procent mindre rädd nästa gång...

En helt annan sak är min kära musik på min mobil. Hade runt 1200 låtar och har lyssnat på dom i snart fyra månader nu. Har börjat tröttna lite om man säger så... Hugh spelar en massa bra musik och jag frågade om han kunde hjälpa mig att lägga över lite nya låtar på min fina iPhone. Det kunde han, och när vi hade pluggat in telefonen i iTunes så råkade det säga tjofftjoff och long gone var min musik och hade ersatts med 58 nya låtar. FEMTIOÅTTA. Det var verkligen inte vår plan. Men det var lika kul ändå :) Kändes faktiskt jäkligt skönt att rensa ut, min musiksmak har ändrats brutalt sen jag kom hit, eller inte ändrats direkt men jag har lärt mig att lyssna på indiepop och dessutom gilla det som fan. Alla här har lite indie i sig och det är jäkligt coolt. Tjejernas klädstil kan ju diskuteras, det är MYCKET midjehöga shorts som slutar precis under rumpan och till det midjekorta stickade tröjor. Det är sådär. Men iallafall. Musiken är bra, och han-vars-namn-jag-inte-vill-skriva från jobb har lovat mig att föra över massa ny musik till mig, ska bli nice som fasen.

Torsdag idag, ny underbar jobbdag. Häromdagen hände nåt jäkligt komiskt, och jag blev röd som fan i huvudet igen (va fan är det för hemska nya fasoner?). Vi frågar alltid våra kunder "Do you have guild?" och det är ett sorts medlemskap som ger rabatt, precis som man drar sitt Icakort hemma. Jag frågade sedvanligt en kille om han hade guild och han skattade lite och tittade på mig och log. "Do yo have guild?" frågade jag igen och han såg fundersam ut. "What?" frågade han. "DO YOU HAVE GUILD?" "Oh, haha, I thought you asked if I had a girl!" Jag höll på att dö av skratt och när jag kände den första hettan på kinderna så visste jag att det var kört. Hej tomat här kommer jag. Jag skrattade lite och sa ingentingalls. Jag ställde mig i disken (inte bokstavligt) och garvade som fan. Seriöst? "En sushi och en juice, det blir 9,20 tack, har du tjej?" KOM IGEN FÖR FAN, bättre än så kan jag! Förstår inte varför jag börjat bli röd i ansiktet för, det är sjukt störigt! Desto mer jag tänker på det, desto värre blir det. Igår skulle jag fylla på där vi har alla sorters lock till take away kaffet, och "stationen" är placerad mitt i kaféet. Jag bär ut två långa rullar med lock, och när jag öppnar den ena säger det svooooosch och på golvet ligger sedan ungefär femtontusen lock, lagom utspridda bland alla människors fötter och jag ser hur alla tittar eftersom alla hörde ljudet och jag står i mitten varpå jag tittar ner på alla lock, tittar upp och ger ifrån mig världens största leende. Jag dog inombords. En snäll tjej böjde sig ner och hjälpte mig att plocka upp allt, sjukt sött och omtänksamt av henne! Jag borrade ner huvudet i golvet och tänkte många kyliga tankar för att få bort mitt tomathuvud men jag vet inte om det hjälpte. När jag kom in i köket sa min ena kollega "Hahaha jag såg dig tappa alla locken!" Vaaaa, gjorde du? :) Så typiskt mig! Det händer alltid något nytt varje dag, och jag har så svårt för att låta bli att skratta, det måste vara nackdelen med att vara så himla lättroad. Vi har många asiatiska tjejer som handlar i kaféet och dom som bara kan ett fåtal ord engelska är SÅ söta! Dom kommer fram med världens största leende, är så små att jag får titta långt ner och dom är fruktansvärt vänliga. En tjej kom fram och ville ha pommes. Här kallas det shoestring fries. Tjejen tittade på mig och bad om att please få schooshring flies. FLIES, hon bad nyss om flugor. Jag fick kämpa SÅ för att inte skratta, jag kunde inte ens svara henne för jag var så nära att brista ut i asarv. Jag vände mig om, öppnade kylen och stod där och låtsades inte hitta vad jag sökte och kämpade med att mitt skratt som bubblade i halsen skulle försvinna. Hur kan man inte älska sitt jobb när sånt här händer varje dag? :)