Boby, you little liar
Som jag sa innan, ikväll var det dags att jobba som kitchen hand. I min fantasivärld innebär det ungefär detta: 1) Diska, diska, diska
2) Hacka lök
3) Städa
4) Diska
Noll och ingen kontakt med kunder alltså. Fair enough, jag klädde på mig beiga shorts och ett svart linne, eftersom här är 37 grader varmt idag. På fötterna blev det strumpor och löparskor, eftersom det är det enda jag för tillfället har som inte skapar vattenblåsor lika stora som meloner. Nåväl. Jag ville va i tid, och anlände en kvart innan för att hinna lära känna köket och sådär. Det visade sig vara onödigt för Boby var ändå en kvart försenad. Stressad som fan springer Boby in, och visar mig kassan. På indisk-skitdålig-engelska frågar han: "Have you ever used anything like this before?" Öhhh, NÄ? Och det ska jag väl inte göra ikväll heller? Eller...? Jodå. Jag ska stå i kassan. Och ta emot dollar. Och ge rätt växel tillbaka, dvs rätt mynt. Och jag som fortfarande sträcker ut min hand full av olika mynt till kassörskan i affären och låter henne ta det som stämmer. FAN med, lär dig alla mynten snabbt snabbt snabbt... "Tryck här, ge dom siffran, skriv upp numret, sätt lappen här, skriv där, tryck där igen och..." JAHA Boby, nu förstår jag. Thanks. Paniken steg igen, åh du godaste gud må du hjälpa mig ur denna situation. Just det, sa Boby, här är menyn, gå igenom den ordentligt! Hahaha. Skjut mig. Jag fick ungefär tre sekunder på mig, sen berättade han att jag skulle laga kaffe också. Yes, äntligen något jag kan, tänkte jag och kände igen den stora kaffekokaren från jobb hemma. "Vet du hur den funkar?" Åååhja, tänkte jag. Nemas problemas min käre indier, detta fixar jag! I med 2 liter vatten (ja, det var en stor kaffekokare) och sedan bönor. Hmm, kaffemått, var är det? Okej, det fanns inget, ta teskeden istället. Okej, hur många teskedar till två liter vatten? Jag är van vid tolv koppar vatten, och ungefär lika många mått kaffe. Nåja, i med bönorna och hoppas på att det blir bra. Efter fem minuter händer det som inte får hända. Svenskjävlen kan inte koka kaffe tydligen, för när jag vänder mig om sprutar det både bönor och vatten från kokaren, och det slutar inte. Faaaan! Boby stod med ryggen emot och så diskret jag bara kunde (hur är man diskret med en kaffekokare som beter sig som en aktiv vulkan?) torkade jag med alla servetter jag hittade. Då kom Boby. "Hehe, what happened with coffeemaker?" Ja, inte fan vet jag, men detta är inte normalt, jag vet inte vad jag gjort för fel. Nähä sa han, jag vet inte heller riktigt hur den funkar. Du kan få rulla in bestick i servetter istället. Jotack, det var ju omtänksamt, det kan ju iallafall inte gå fel. Jag tror jag rullade 250 knivar och gafflar i lika många servetter. DET är jag grym på! Mitt i rullningen kallar Boby på mig, "You have a customer!" Ååååhnej jag vill INTE! Jag hade inte brytt mig hälften så mycket om det var i Sverige, men nu... "Hi, how are you, can I help you?" Jodå, Wienerscnitzel, 19,95 dollar, knapp knapp på kassan, 5 cent tillbaks, här får du din siffra och Boby, här kommer lappen! Yes, jag klarade det! Andas andas, såja, jag är grym! Efter några kunder som beställt mat slog det mig...vem är egentligen servitris här? Inte kan det väl vara...? Åhnej, för fan, såklart inte. Det måste vara någon annan. Som jag inte sett röken av än. Hon kommer nog sna... "Sandra, table number five is ready!" VA? SKÄMTAR DU? Åh herre min gud, när jag ville ha hjälp innan så menade jag inte det, jag behöver istället din hjälp nu nu nu! Jag tog tallriken och gick. Okej, bord 5. Jättelätt. Så lätt att jag fick komma tillbaka och fråga vem fan som ska ha Wienerschnitzel för det finns ingen med en skylt som säger nummer 5. Det finns inga gäster alls. Jag går in igen och känner mig som en idiot. Sorry, gästen finns inte, han ångrade sig och gick. Dessutom hade han inte kunnat äta ändå för jag glömde bestick. Bobys snälla fru följde med mig och det visade sig att gästerna kan sitta på femton olika ställen, små gömda rum typ, där alla har stängd dörr eller fördragna gardiner. Till slut hittade jag mitt fina nummer fem. Här, serverad från höger sida, besticken framme och enjoy your meal och tack och hej. Jag klarade det. Igen. Kvällen flöt på bra, så bra att Boby vill ha mig på fredag igen. Då har vi 50 ätande. Det klarar jag...eller hur? :)
